Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den franska naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
viskar till sin granne: »Hon ser ut som en liten Mazette, en
anmärkning, som gör sin rond på kontoret under stor munterhet.
Men under detta Maupassants hån ligger dock känslan för
människorna och deras uselhet, ett obarmhärtigt medlidande, skulle
man kunna säga. Hans roman »Une Vie» (1883) skildrar en kvinna,
ända tills hon blir farmor. Där finns den eviga illusionen och den
evigt brutala missräkningen. Förälskelsens svärmeri rives ned hos
henne från sjunde himlen genom den äkta mannens brutalitet, men
sedan vaknar smekmånadens sinnesrus igen. Dock är den man,
som alla dessa känslor gälla, en låg, rå vällusting. Han bedrager
henne med kammarjungfrun. Så kommer det förkrossande fallet
från den drömda saligheten och härefter den gråa, gråa vardagen.
Hon är åter den olyckliga lilla flickan hos sina föräldrar. Hennes
barn kommer, nu vakna åter hennes drömmar till liv, och de
förstöras inte ens, då hennes man ånyo bedrager henne med en adlig
fru i grannskapet och dennas äkta man dödar de skyldiga. Barnet
får hela hennes ōmhet, hennes enfaldigt svaga modersomhet. Följden
blir, att han växer upp till en drummel, men moderns blida godhet
gör honom öm och älskvärd i hennes ögon. Till slut måste han
försvinna för att undgå lagens arm, och han sänder henne sin
späda, oäkta son, som han ej längre kan sörja för. Boken slutar
i det ögonblick, då hon har det lilla barnet i sina armar; det är
som perspektivet vidgade sig i det oändliga: alltid är denna kärlek
dömd till missräkningar, alltid är den enfaldig, utan en tanke på
ansvar, utan spår af uppfostrande förmåga. Men alltid är den lika
uppoffrande och hängiven, och ständigt äger den ett föremål, varpå
den kan slösa all sin ōmhet. Livet är aldrig så lyckligt eller så
sorgligt, som vi tro säger den gamla till slut. Illusionens
odödlighet det är det ringa resultat, som livet bringar, det är den
grundval, varpå livet bygges. En dålig, men ändå hållbar grundval!
»
senare romaner
Den vemodiga livsåskådning, vi här mõta, sätter sig mer och
mer fast hos Maupassant. Den glade, frivole berättaren blir i sina
romaner en tungsint själagranskare. Döden och vansinnet
draga hans skildring mer och mer till sig, och hans berättelser löpa
ut i en naturmystik, som man skulle tilltrott vem som helst utom
honom. Då vansinnet nådde honom, tycktes han stå nära den
skola av psykologiska romanförfattare, vilka uppträdde som
naturalismens motståndare.
-
1
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
