Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Dostojevski och Tolstoy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
»Kan du inte gissa
Hon sjunker ihop.
det, men han måste bekänna. Han gör det på det hårdaste, mest
pinsamma och pinande sätt och talar i gåtor.
det?» N-nej! -Se riktigt på mig ett tag!»
»Vad är det, ni har gjort?» skriker hon och kastar sig om hans hals.
» Det finns ingen, ingen i hela världen, som är så olycklig som du!»
- Du vill då inte överge mig?» »Nej, jag följer med till
Sibirien. » Han pinar henne och sig själf och slutar med ropet:
»Det är ej den gamla, jag har dräpt. Mig själv har jag dräpt, inte
henne. Nå ja, vad kan göras åt den saken. »
» Vad som kan göras!» ropade Sonja och sprang upp. Hennes
ögon, som hittills varit fyllda med tårar, skōto blixtar. »Res dig
upp!» - hon grep honom i axeln, han reste sig upp och stirrade
häpen på henne. Gå strax, ögonblickligen ut härifrån! Ställ
dig vid en korsväg, böj knä, kyss jorden, som du har besmittat,
böj dig för hela världen och för alla himlar runt om och säg till
alla: Jag har utgjutit blod! Då skall Gud skänka dig nytt liv...»
»Du menar således - Sibirien? Inte sant, Sonja? Jag skall således
utlämna mig själv?» » Du måste ta ditt lidande på dig, blott däri
finns försoning; det är detta, du måste göra.» Åter detta ord med
sin mystiska makt. Han måste böja sig för det. Han strider nog
emot, och då han vädrar misstanke, strider han dubbelt. En av
hans bekanta, polisfullmäktigen Porfyrius Petrovicz, misstänker
honom. Han lägger ut sina garn under mycket omsvep, Raskolnikov
märker det genast, svettas och skiftar färg, men är på sin vakt.
Och plötsligt gör han det djärva utfallet: »Jag vet, ni misstänker
mig för mordet! Den andre är avväpnad, men just utfallets
dristighet fastslår hans misstanke, och utan att ha minsta bevis därför går
han fram till Raskolnikov och säger honom rakt i ansiktet: »Ni är
mördaren! Ni har femtien timmar att betänka er. Anger ni ej er till dess,
arresterar jag er!» Raskolnikov bleknar, men nekar, darrar i
knävecken, men håller fast vid sitt nekande. Men Sonjas ord ha förtrollat
honom. Han gör sitt borgerliga testamente, förenar sin syster och
sin vän, kysser jorden och ropar: Jag har utgjutit blod!» Därpå
går han upp till polisstationen och anmäler sig kort och gott vara
mördaren. Besatt av mordet, besatt av bekännelsen sålunda
känner Dostojevskis brännande och skälfvande nerver sitt verks
huvudgestalt. Och likadant är det med de andra. Se på denne
Svidrigailov, han är besatt av sin kärlek till Dunja, Raskolnikovs
syster. Han erbjuder henne att fly, han överger sin hustru, och
därpå skyndar han efter Dunja till Petersburg. Hans natur strider
emot denna kärlek genom att leva ett vilt liv. Hals över huvud
――――
―――
―com
-
―――――
―――
–-
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
