Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Henrik Ibsen och den tyska naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
värld, korsången, som välver sig över tragediens drama och varur
den tragiska stämningen med dess djupa, kvalfulla förstående
springer fram. Man märker, att det är Dionysos, som har fångat
Nietzsches sinne. Ruset är själslivets högsta – Nietzsche hatade
rusdryckerna, emedan de på ett plumpt, yttre sätt utan smärta
ville nå upp till extasen. Dionysosruset, det sanna, är det
översvallande, det som sträcker sig utöver allt förnuft, då själens
stāmning famnar alltet. Den dionysiske är något mer än människa;
här ha vi utgångspunkten för det, som Nietzsche sedan kallade
»övermänniska». Då Zarathustra så uppkallade Nietzsche sitt
övermänniskoideal efter den gamle persiske religionsstiftaren
talar om att han vill gå under», så är detta en återspegling av
den tragiska Dionysosstämningen. Rent av irriterad är Nietzsche
mot Sokrates och anser honom egentligen vara den, som fördärvat
den grekiska tragiska poesien, ty han är den första teoretiska
människan». Hans väsen är vidskeplig tro på att vetande år lycka,
att vetande är den rätta ledstjärnan. För Nietzsche är vetenskapen
av tämligen tvivelaktigt värde.
―――――
De stora för honom i samtiden äro Schopenhauer och Wagner.
I Schopenhauers filosofi är den enskildes vilja lyftad ut över sig
själv och livets kval besegrat i en upphöjd fjärrsyn över livet.
Wagners musikdrama har det allestādes närvarande livsbehovet
fått uttryck i toner, och ur tonerna födas ord, gestalter, födes det
mäktigaste kämpande liv.
I detta tänkande, denna musik är Dionysosanden levande, här
stiger personligheten genom sin egen rikedom ut över sina gränser.
Den är alldeles olika tidens bildning, som är ett mischmasch av
kunskaper utan samling, utan stil, utan karaktär. Denna kan
historiskt förstå alla ståndpunkter, men den har ingen ståndpunkt i sig
själv. Emedan den är historisk, är den ofruktsam. Ty det högsta,
det skapande i människolivet och världsutvecklingen är just
ohistoriskt. Det är hänryckningen, ett ögonblicks evighet utanför tiden,
det är att lösslita världen från det förflutna, att ge den en stöt
framåt mot framtidens mål, att grundlägga en ny makt alldeles
från början.
Ut ur detta utvecklade Nietzsche genom pinsamma kriser sin
slutliga ståndpunkt. Med Wagner bröt han, då denne kom in i en
mystisk kristlig riktning; Nietzsche förblev alltid gudsförnekare.
Från Schopenhauer gjorde han sig lös. För Schopenhauer var
jorden en jämmerdal, viljan en förförare, all lycka berodde på att
man dräpte livsbegäret inom sig. Men Nietzsche älskade jordelivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
