Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och forskning - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
framför andra såsom skicklig, såsom lärd, såsom skarpsinnig, såsom
snillrik, såsom god, såsom barmhärtig, såsom ett mönster af kristlig
fördragsamhet eller af nedlåtande ödmjukhet — det är ju någonting
vardt att eftersträfva och att därför betala något både af arbete och
själfuppoffring. Mången, som i något af dessa stycken finner sig stå
tillbaka för andra, tänker för sig själf: vore jag blott där, dit den
eller den redan hunnit, då skulle väl ändtligen mitt hjärta få rö, och
jag skulle känna mig riktigt lycklig. Men är väl detta så säkert?
De, som vunnit priset i lifvets täflingskamp, så att människorna för
dem böja sitt hufvud i vördnad och half tillbedjan, hafva väl de fått
allt hvad de ville? Det är väl sant, att om andra för en sådan man
sänka sitt hufvud, så är han därigenom vorden ett hufvud högre än
allt folket; men är det därför så alldeles säkert, att han med sitt
eget hufvud kommit himmelen närmare? Och dess utom den, som
blifvit upphöjd öfver andra, har han icke också blifvit skild från
andra; och har man väl besinnat, hvad som ligger i det att känna sig
ensam; och har icke den verkligen blifvit ensam, som lämnat alla
bakom sig? Det är således visserligen någonting mycket stort att
vara den främste, men på de mera andliga områdena är lyckan af
denna ställning i hög grad tvetydig. Låtom oss slutligen tänka på
den gåfva, hvilken, bland allt hvad jordelifvet kan skänka, plägar
prisas såsom den dyrbaraste; jag menar den djupa, allvarliga
kärlekens gåfva. Människohjärtat trår efter kärlek; och när någon vunnit
ett hjärta, som på fullt allvar vill sammansluta sig med hans eget,
då brukar man säga: "nu har han funnit sitt lifs lycka". Är detta
så alldeles säkert? Är det först och främst säkert, att denna lycka
eger någon beständighet; och om hon det också gör, är det icke
någon vrå af själen, som denna lycka icke mäktat utfylla? Fråga de
lyckligaste bland de lyckliga på heder och samvete om, när de
hunnit besinna sig öfver sin lycka, de icke i vissa stunder förmärkt ännu
ett hemlighetsfullt tomrum i sin själ. I hvarje annat själens rum
följer dem klar och lefvande bilden af den älskade jordiska gestalten,
men öfver ingången till detta rum står skrifvet: ensam inför Gud.
Icke så att förstå, som skulle närheten med Gud ålägga skilsmässa
från det vi älska, när vi verkligen kommit Gud nära, och förstått,
att han är vår Fader; men så, att innan detta genom inre
erfarenhet blifvit oss klart, går vår väg till denna kännedom genom ett
själens omätbara tomrum, där ingen människa kan följa oss annorlunda
än såsom en på afstånd sväfvande skugga. Genom detta tomrum,
bottenlöst som Hades, går den brygga, som i hvarje särskild
människosjäl sammanbinder jordelifvet med de eviga tingen. Och hvad
Från Kunskapens Träd. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
