Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B) Egoismens och vanans betydelse - Under och Lag - III. Naturföreteelsernas lagbundenhet - A) Den grekiska filosofiens kosmologi - b) Platon-Aristoteles - 5. Aristoteles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
sen förhärskande. De element, som i följd af sin natur röra sig i
den förra riktningen, äro tunga, de som röra sig i den motsatta ära
lätta. Jorden är absolut tung och elden absolut lätt; vattnet är
tyngre än luften och luften tyngre än elden. — Den högre regionen
utfylles helt och hållet af etern, af hvilken också de himmelska
sfärerna och stjärnorna äro bildade. Etern är det gudomliga i dert
kroppsliga världen; den är höjd öfver motsatserna, oföränderlig och
har ej rätlinig utan kretsrörelse. Af de fem enkla ämnenas
beskaffenhet bestämmes deras inbördes läge och af dem förklarar
Aristoteles äfven världens enhet äfvensom dess klotform, som han dock
äfven med andra fysiska och metafysiska grunder bevisar. I midten
af världsalltet hvilar jorden, som af detsamma upptager en
jämförelsevis ringa del och som har sfärisk förrn.
cl
Den organiska naturen.
Naturens ändamålsenlighet finner Aristoteles tydligast
uppenbarad inom de lefvande väsendenas område. Vid sina betraktelser
öfver djurlifvets företeelser söker han därför städse göra den
teleolo-giska synpunkten gällande. Djuren finner han vara danade just sår
som de under för handen varande förhållanden behöft vara. Naturen,,
säger han, skapar just de organ, som för hvarje organiskt väsen äro
af nöden, och just i den ordning, som deras bestämmelse kräfver, så
att de förmögen heter, som för lifvets bevarande äro mest Oumbärliga,,
äro de som först bildas och träda i verksamhet och de som sist
upphöra att fungera. Hela den lefvande naturen betraktar han såsom,
ett sammanhängande helt, hvari ett och samma lif utvecklas och
når allt högre fullkomlighet, tills det i människans förnuft höjer sig
till enhet med det gudomliga. Men då materiens motstånd mot
formen blott långsamt öfvervinnes, fortgår denna utveckling genom en
mångfald af successiva, ofta märkbara stegringar och öfvergångar.
Dess hufvudstadier äro tre, nämligen växtlifvet, djurlifvet och det
mänskliga lifvet.
Schwegler, Wagner, Herzog Real Ene.
e.
Själens ämne.
Aristoteles, hvilken vida öfverträffade alla — jag undantager
dock alltid Platon — i snille och grundlighet, och hvilken antog de
bekanta fyra slagen af urämnen, af hvilka allt skulle uppstått,
ansåg-det finnes ett femte slags ämne, hvaraf själen vore bildad. Ty att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
