Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lägre Monoteismen - I. Allmänna betraktelser - 6. Vägen från det synliga till dte osynliga (i religionen) - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
inom sig: Hvar är Allfadern, om en Allfader finnes? Icke på denna
jorden, ty den skall förgås. Icke i solen, månen och stjärnorna, ty
äfven de skola gå under. Hvar är han, som lefver i evighet? Då
lyfte de sina ögon upp och sågo tankfullt bortom solen, månen och
stjärnorna och allt det, som växlar och skall växla, den klara, blåa
skyn, det gränslösa himlafästet.
"Detta växlade aldrig, det var evigt detsamma. Molnen och
•stormarne drogo fram långt därunder, och all denna världens
bullersamma oro; men därofvan stod himmelen ännu, lika klar och lugn
som alltid. Där uppe måste Allfadern bo, oföränderlig i den
oföränderliga himmelen, ljus och ren och gränslös som himmelen och
såsom himmelen tyst och fjärran."
Och huru kallade de denne Allfader?
För fem tusen år sedan eller kanske ännu tidigare kallade
honom arierna, som då ännu icke talade sanskrit, grekiska eller latin,
Dyu-patar, himlafader.
För fyra tusen år sedan eller kanske ännu tidigare, kallade
honom de arier, som vandrat söderut till Pentschabs floder,
"Dyaush-pitå", himmelens fader.
För tre tusen år sedan eller kanske ännu tidigare kallade
arierna vid Hellespontens stränder honom 2svg TUTTIM, himmelens
fader.
För två tusen år sedan blickade Italiens arier upp till det
lysande himlahvalfvet, hcec sublima caudens, och kallade honom
Jupiter, himmelens fader.
Och för tusen år sedan anropades samma Himlafader och
Allfader i Germaniens mörka skogar af våra egna närmaste förfäder,
de tyska arierna, och hans gamla namn Tiu eller Zio ljöd då kanske
för sista gången.
Men ingen tanke, intet namn går någonsin helt och hållet
förloradt. Och om vi i detta gamla kloster, bygdt på ruinerna af ett
ännu äldre romerskt tempel, söka ett namn för det osynliga, det
oändliga, som omgifver oss på alla sidor, det obekanta, världens sanna
jag, vårt eget väsens sanna jag, så kunna äfven vi, om vi vilja känna
oss som barn och i den stilla kammaren böja våra knän, näppeligen
finna något bättre namn än: "Fader vår, som är i himlen."
Max Muller, The HMert Lectures.
Det finns en gud, som högre är än alla
bland människor och gudar, honom lik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
