Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Religionsfilosofiska åskådningar på icke-kristlig grund - III. Ateismen - 11. Darwins omdöme om bevisen för Guds existens - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
för en stark och nästan instiktiv tro detta är, som betraktelsen af
den nuvarande af de flesta fysici försvarade åsikten, att solen jämte
alla planeterna med tiden skall blifva för kall att uppehålla lifvet,
om icke faktiskt någon stor kropp störtar i solen och därmed gifver
henne nytt lif. Tror man såsom jag, att människan i en vidt
aflägsen framtid kommer att blifva ett vida fullkomligare väsen än hon
nu är, så är det en odräglig tanke, att hon och alla förnimmande
varelser skulle vara dömda till förintelse efter en så långvarig
och långsam utveckling. För dem, som antaga våra själars
odödlighet, skall vår världs förstörelse icke synas så fruktansvärd.
En annan källa till öfvertygelsen om Guds existens, hvilken
står i samband med förnuftet och icke med känslan, gör det intryck
på mig, som om den hade mycket mera vikt. Detta följer af den
yttersta svårighet, eller snarare omöjlighet, att inse, att detta
oerhörda och underbara världsallt, som omsluter människan med hennes
förmåga att skåda långt tillbaka i det förflutna och långt in i
framtiden, är resultat af blind slump eller nödvändighet. Tänker jag
häröfver, då känner jag mig tvungen att se mig om efter en första
orsak, som är i besittning af en intelligent, med människan i viss
grad analog, ande; och jag förtjänar att kallas teist. Denna
öfvertygelse var vid den tid, såvidt jag kan erinra mig då jag skref "om
arternas uppkomst" lefvande i min själ; och det har sedan den tiden
inträffat, att den så småningom och med många växlingar blifvit
allt svagare hos mig. Men så uppstår åter det tvifvel: Kan man
förlita sig på människoanden, hvilken såsom jag fulllkomligt tror,
har utvecklat sig ur ett så lågt väsen, som det lägsta djur, då hon
drager så storartade slutledningar?
Jag tilltror mig icke, att kunna kasta det ringaste ljus på
sådana dunkla problem. Hemligheten af början till alla ting är för
oss omöjlig att lösa; och jag för min del måste nöja mig att
förblifva en agnostiker.
Darwin, Lefnad och Bref. L
12.
Om Du, allsvåldige, ej är,
hvem skapte och på händren bär
den sköna, vida världen?
För solar, stjärnor utan slut,
hvem skrifver lag och stakar ut
den jämna, ljusa färden?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
