Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kristliga monoteismen - I. Kristlig uppfattning af gudomen - 8. Guds förhållande till människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
och genom lydnad erkänner honom såsom herre och konung. För
det tredje må det läras, att han själf är en rättvis domare och
följaktligen kommer att strängt förfara mot dem, som afvikit från hans
föreskrifter, som icke varit helt hans vilja undergifna, som hafva
tänkt, talat och handlat annorlunda än hvad som bidrager till hans
ära. Men för det fjärde är han äfven en mild och barmhärtig Gud,
som vänligt mottager de elända och ringa, hvilka taga sin tillflykt till
hans mildhet och gifva sig åt hans skydd, en Gud, som är redo, att
låta dem vederfaras skonsamhet och öfverseende, som begära
förlåtelse af honom; han ilar till hjälp, så snart någon anropar hans
hjälp, och han vill bringa hvar och en hjälp som sätter allt sitt
förtroende till honom och grundar det på honom. För att komma till
en riktig Själfkännedom måste vi främst ställa följande sanning,
nämligen att allas vår stamfader Adam blifvit skapad till Guds afbild
och till likhet med honom, d. v. s. utrustad med vishet,
rättfärdighet och helighet och genom dessa nådegåfvor så förenad med
honom att han skulle lefvat beständigt i honom, om han
förblifvit i denna af Gud undfångna ännu obrutna renhet. Dock så
snart han förföll i synd blef denna hans afbild och denna hans
likhet med Gud fördunklad och orenad, d. v. s. han förlorade alla
gudomliga nådegåfvor, genom hvilka han skulle kunnat ledas till
lifvets väg. Dessutom blef han vida skild från Gud och aflägsnad
från honom. Däraf följer, att han afkläddes all vishet, rättfärdighet,
dygd och lif och gick förlustig sådana företräden, dem man endast
kan besitta i Gud. Därför blef honom intet annat öfrigt än
okunnighet, orättfärdighet, svaghet, död och fördömelse. Detta är nämligen
syndens frukter. Sådan förlust träffade emellertid icke blott honom
personligen, utan fortplantade sig äfven på oss, som äro hans säd
och slägte. Därför äro vi nu, hvem af oss som har Adam till
stamfader, utan kunskap om och gemenskap med Gud, onda och
fördärf-vade samt ur stånd till det goda. Vårt hjärta är fullkomligt
hän-vändt till det onda, uppfyldt af förkastliga begär och upproriskt mot
Gud. Och om vi också någon gång åstadkomma något godt, så
framhärdar dock den inre sinnesbeskaffenheten i sin egen orenhet och
sin förvända art. Och just denna faller närmast eller fastmer i
stället för allt annat under Guds straffdom, hvilken just icke dömer
efter anseende till person ej heller högt uppskattar yttre glans, utan
ser till hjärtats fördolda djup. Det Utvärtes anseendet af helighet,
sorn människan har om sig, må därför glänsa, huru mycket som
helst, det är dock intet annat än hyckleri och inför Gud till och
med en förbannelse, då hjärtats ännu mer dåliga och fördärfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
