Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kristliga monoteismen - I. Kristlig uppfattning af gudomen - 10. Gud i naturen - 11. Vi skulle icke söka Gud, om vi icke redan hade funnit honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
10.
Gud i naturen.
"Jag såg den Oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på
ryggen, då han gick fram, och jag hissnade! Jag spårade efter hans
fotsteg på naturens fält och jag märkte utur hvart enda, äfven dem
jag näppeligen kunde skönja, en oändlig vishet och makt, en
out-ransaklig fullkomlighet. — — — Vill man kalla honom Öde, så
felar man intet, ty allting hänger på hans ringer; vill man kalla
honom Natur, så felar man ock icke, ty af Honom är allting kommet;
vill man kalla honom Försyn, säger man ock rätt, ty efter hans vink
och vilja går allt. Han är hel och hållen sinne (sensus); hel och
hållen syn; hel och hållen hörsel; han är själ (anima), han är sinne
(animus) och han är endast sin egen/
Linné, Förord till Systema natura. Ur Scliucks o.
Varburgs Litteraturhist. II: 2åb.
11.
Vi skulle icke söka Gud, orn vi icke redan hade funnit honom.
"Gud är väsendenas fader, den medvetna och fria orsaken till
denna välordnade värld, i hvilken hans fullkomligheter ögonskenligen
framträda, eller orn icke så är, måste man neka på en gång
kausalitetsprincipen och förnuftet själf, samt gå in på att det större
resulterar af det mindre. Gud är det högsta goda, den sedliga
fullkomning, hvarmed vårt väsens innersta är prägladt, likasom myntet
med konungens bild; eller om icke så är, måste man tillintetgöra
den sedliga förpligtelsen tillika med samvetet, samt gå in på att
verkan betyder mer än orsaken, eftersom det godas idé skulle rinnas
hos oss, men det goda själf ingenstädes. Människan är bara af den
Gud, hvilkens bild glänser fram i hennes tanke, hjärta, förnuft; eller
om icke så är, måste hon vara ett rof för den tommaste och
grymmaste af illusioner. Kortligen denna afbild, hon finner den
fördunklad i sig (människan), men längtar att återfinna dess sanna väsen.
Själfva innerligheten och styrkan i denna längtan äro nog, för att
rättfärdiga hennes hopp; ty det oändliga väsendet skulle vara
oändligt förvändt, om det upptände denna outsläckliga törst, för att svika
den. Mänsklighetens smärtsamma och oupphörligt förnyade
ansträngning att återfinna Gud måste utmynna i det, som detta af Pascal i
hans mun lagda ord till människan innebär: du skulle icke söka
mig, om du icke hade funnit mig. Det ädla lidande, som förtär
mänskligheten, är inseglet på ett gudomligt löfte i hennes hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
