Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - II. Filosofisk moralåskådning - A) Orientaler - 1. Dygden enligt Confucius lära - 2. De fem Pliktförhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
810
Och anse vi oss för tillräckligt eller mer än tillräckligt starka
i det goda, så skola vi dock aldrig upphöra att sträfva vidare, så
att vi oaflåtligt veta med oss, att vårt tal står i öfverstämmelse
med våra handlingar och våra handlingar med vårt tal.
Ty den vise slappas säkerligen aldrig i sitt sträfvande, att
bevisa sanningen af sin gärning med ord, och ordet med gärning.
Confucius, Tcliong—Yong, Der unwandelbare /Seelengrund.
2.
De fem Pliktförhållandena.
Genom den världen genomträngande Tro äro fem oföränderliga
pliktförhållanden gifna, hvarigenom vi blifvit satta istånd att inrätta
vår vandel i enlighet med dem; det är tre klenoder.
Pliktförhållandena äro:
1. Förhållandet mellan regent och undersåte.
2. Förhållandet mellan fader och son.
3. Förhållandet mellan man och hustru.
4. Förhållandet mellan äldre och yngre broder.
5. Förhållandet mellan vän och vän.
Detta är de fem pliktförhållandena, hvilka blifvit gifna genom den
världen genomträngande Tro; och kunskap, människokärlek och
själsstyrka, det är de tre klenoder, som framgå af den världen
genomträngande himmelska dygden.
Men det är den ena dygden, som omfattar alla, betingar alla
pliktförhållandena.
Om vi känna henne till sin natur, genom omedelbar ingifvelse
eller genom studium och uppfostran lärt känna henne, eller också
lärt känna henne genom oändlig möda, sorg och rastlös
ansträngning, i hvarje fall måste vårt sträfvande vara riktadt därpå att lära
känna henne, den ena, den himmelska dygden.
Må vara att vi med lugnt samvete och oanfäktade vandra i
henne, må vara, att vi vandra i henne, emedan vi lärt känna
lyckan af hennes besittande, eller må vara, att vi med uppbjudande
af alla krafter söka att vandra i henne, i hvarje fall måste det vara
vårt sträfvande att uppbjuda all vår kraft för att kunna oaflåtligen
vandra i henne, den ena, den himmelska dygden.
Mästaren säger: Den, som gärna lärer, den är icke fjärran från
kunskapen.
Den som väl använder, hvad han lärt sig, är icke fjärran från
bildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
