Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - II. Filosofisk moralåskådning - B) Hellener och romare - 18. Ett bref från Epikur till Menoikeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
begrunda de råd, som jag beständigt gifvit dig, och var öfvertygad,
att de bilda grunden till ett rättskaffens lif.
(Gudstro.) Tro först och främst, att gudomen är ett odödligt
och lycksaligt väsen — något som också den allmänna meningen i
detta hänseende uttalar. Tillägg icke gudomen några egenskaper,
som icke äro förenliga med odödlighet och lycksalighet. Tro
däremot allt om gudomen, som är ägnadt att bevara dess odödlighet
och lycksalighet. Det gifves verkligen gudar och kännedomen därom
hvilar på säker grund. De äro visserligen icke väsen, på hvilka
mängden tror, ty denna tro hvilar icke på några (tillförlitliga) iakttagelser.
Gudlös är icke den, som förnekar folkets gudar, utan den som
öfver-flyttar dess åskådningar på gudarne. Ty dessa åskådningar äro icke
vetenskapligt grundade antaganden, utan vidskepliga föreställningar.
Enligt dessa åskådningar bringa gudarne de onda svåra skador, men
förläna de goda välgång; ty människorna, vana vid sina egna
egenskaper, skapa sig gudar, som äro dem lika, och kunna icke uppfatta
väsen af annat slag.
(Orn döden.) Vänj dig vid den tro, att döden icke angår oss,
ty allt godt och ondt beror af sinlig uppfattning. Men döden är
slutet af hvarje sinlig uppfattning. Sålunda verkar den riktiga
kunskapen, att döden icke berör oss, att denna dödliga tillvaro blir oss
angenäm, icke genom att kunskapen fogar till densamma en oändlig
framtid, utan genom att den upphäfver längtan efter odödlighet. Ty
det gifves i lifvet intet ondt för den, som riktigt insett att själfva
lifvets förlust icke är något ondt. Dåraktig är den som säger, att
han icke fruktar döden, icke därför att den vid sitt inträde förorsakar
smärta, utan emedan den vid sitt annalkande fördystrar framtiden.
Ty huru kan en tilldragelse, som vid sitt uppträdande icke förorsakar
någon smärta, i själfva tanken frambringa verklig oro. Därför kan
det fasansfullaste af allt ondt, döden, icke beröra oss, då den icke
inträder på en tid, då vi ännu existera, och då den verkligen
inträder, vi hafva upphört att vara till. Döden angår oss således icke,
hvarken då vi lefva eller då vi äro döda; ty för dem, som lefva, är
han icke; men då han är, äro vi icke mera i lifvet. Den stora
mängden dels fruktar ju döden såsom det största onda, dels längtar efter
honom såsom den sista hviloplatsen efter lifvets lidanden. Den vise
åter hvarken föraktar lifvet eller fruktar dess slut, ty han känner
hvarken leda vid lifvet eller tror att det är något ondt att lefva; och
liksom han icke alltid föredrager den största mängd föda, utan den
mest välsmakande, så önskar han icke att njuta den längsta utan
den angenämaste lefnad. Den, som uppmanar de unge att lefva väl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
