Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den filosofiska och teologiska moralen - II. Filosofisk moralåskådning - B) Hellener och romare - 19. Att öppet tillstå sina fel är det första steget till förbättring - C) Den nyare filosofien - 1. Öfver de mänskliga lidelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
skamfläckar, sin afskyvärda lefnadsvandel, sin afund, elakhet,
girighet, njutningslusta och låter ingen beröra eller skåda dem af fruktan
att blifva tadlad; har han gjort endast ringa eller inga framsteg.
Den som åter besegrar lasten och sig själf, och då han felar
framför allt tuktar och straffar sig själf eller ock väl upptager en
annans förmaning och genom tadel kan och vill förbättra sig själf, den
skall i själfva verket aflägsna lasten från sig och komma att afsky
densamma. Man måste visserligen också frukta och undvika själfva
skenet af det onda. Men den som lastens väsen förorsakar mera
bekymmer än den därmed förbundna vanäran, han undviker för sin
bättrings skull lika litet andras som sina egna förebråelser.
Plutarchos, Huru man skall kunna se, om man tillväxer i dygd.
C. Den nyare filosofien.
1.
Öfver de mänskliga lidelserna.
De flesta som hafva skrifvit öfver människornas affekter och
lif, synas icke behandla naturliga ting, som följa naturens allmänna
lagar utan ting utom naturen; jå, de synas uppfatta människan i
naturen såsom en stat i staten. Ty de tro, att människan snarare
upphäfver än följer naturens ordning; att hon har en ovilkorlig makt
öfver sina handlingar och icke är bestämd af någon annan än sig
själf. Likaså skjuta de skulden till den mänskliga svagheten och
obeständigheten icke på naturens allmänna välde, utan på jag vet
icke hvilket fel hos den mänskliga naturen som de därför beklaga,
bele, förakta eller aldra vanligast förbanna. Den som förstår att
med största vältalighet och skarpsinnighet håna den mänskliga
själens vanmakt, anses liksom för ett gudomligt väsen.
Dock har det gifvits många utmärkta män (till hvilkas arbete
och flit jag i mycket erkänner mig stå i skuld), som skrifvit
förträffliga saker öfver det rätta sättet att lefva, och gifvit de dödliga kloka
råd; men ingen har, såvidt jag vet, fastställt något öfver
affekternas natur och krafter och hvad själen förmår för att kufva dem.
Jag vet visserligen, att den berömde Cartesius, trots sin åsikt att
själen har en obetingad makt öfver sina handlingar, har ansträngt
sig att förklara de mänskliga affekterna ur deras närmaste orsaker
och tillika att visa vägen, hum själen kan nå en fullständig makt
öfver affekterna. Emellertid har han enligt min åsikt blott visat
sin egen skarpsinnighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
