Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - I. Lifvets ofullkomlighet och lidande - C) Synder och laster - a) Några olika slag af synder - 2. Egenkärlek - 3. Högmod - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
väsen, så fördärfva vi henne, så mycket vi förmå, inom vårt eget
och andras medvetande; det vill säga, vi bemöda oss af alla krafter
att dölja våra fel för oss själfva och för andra, samt tåla icke, att
man påpekar dem för oss, jå, vilja icke ens själfva se dem.
Pascal, Tankar i religiösa frågor.
3.
Högmod.
I alla tider har det hos många människor funnits ett begär att
skilja sig från mängden och höja sig öfver henne. Under Stoikernas
tid framträder detta begär med mycken styrka inom olika områden.
Det visar sig såsom ett ofta omåttligt begär efter makt och ära,
eller efter rikedom och prakt, eller efter förfinad smak i .konstnjutning
och lefnadssätt, eller efter egenhet och afvikelse från rådande seder.
I det sist nämnda afseendet behöfva vi blott erinra orn den
filosofiska skola, från hvilken den Stoiska utgick, och med hvilken hon
äfven sedermera kände sig nära besläktad, nämligen den Cyniska.
Med detta begär förbinder sig lätt en frestelse till högmod. Hon är
redan gifven, när man sätter ett i sig själft icke väsentligt godt, hvari
man söker sitt företräde framför andra, högre än annat godt, som i
själfva verket är därmed jämförligt, och underskattar eller försmår
detta andra goda, och börjar finna behag just däri, att man skiljer
sig från mängden i valet af godt eller i sättet att vinna och njuta
det goda. Det är föraktet för vanliga förhållanden och vanliga
människor, som utgör ett bevis på högmod och tillika gifver näring åt
högmodet. Den, som tackar Gud, att han icke är såsom andra
människor, eller den, som känner sin njutning förökas därigenom, att
hon icke kan delas af alla människor, han röjer högmodets närvaro,
och ju mera han lämnar rum åt den så beskaffade jämförelsen
mellan sig och andra, desto mera näring gifver han åt sitt högmod.
Sahlin, Det stoiska högmodet.
4.
Epictetus och Marcus Aurelius stå i själfva sin grundåsikt
hvarandra mycket nära. Själfva grunddraget är med afseende på det
yttre att försaka och fördraga, men att tillika fylla den plats, på
hvilken hvar och en af försynen blifvit ställd, samt vara Guds vilja
undergifven och betrakta alla människor såsom Guds barn och
såsom bröder. I afseende på det inre ligger åter det hufvudsakliga i
antagandet, att människan i sitt förnuft har en demon, att Gud är
Från Kunskapens Träd. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
