Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synden. Lidandet. Den gudomliga rättfärdigheten - II. Den gudomliga rättfärdigheten - 3. Det ondas ursprung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
8.
Det ondas ursprung.
Äfven ansträngde jag all min tankekraft för att tydligen få
ut-redt, hvad jag nu hörde, att nämligen den fria viljan vore orsaken
därtill, att vi gjorde det onda och att det därföre blef en följd af
din rättvisa dorn, att vi ledo af det onda, men icke ens denna klara
och tydliga orsak till det onda förmådde jag fatta. Då jag nu
bemödade mig att draga min själs blickar upp ur detta mörker, så
sjönk jag åter snart ned däruti, och så ofta jag förnyade detta mitt
bemödande, så gick det alltid på samma sätt den ena gången efter
den andra. Men att] jag då åter lyftades upp därutur, det kom sig
däraf, att jag visste mig lika säkert hafva en vilja, som att jag lefde»
Därföre då jag något ville eller icke ville, så var jag viss därom, att
det icke var någon annan, än just jag själf, som detta ville eller
icke ville; och att just däruti låg orsaken till min syndaondska, det
märkte jag nu mer och mer, men hvad jag åter gjorde emot min
vilja, det ansåg jag mindre för ett görande, än ett lidande, och
räknade det snarare för ett sträf, än för en skuld, helst när jag snart
vid betraktandet däraf att du är rättfärdig, hade anledning bekänna,
att jag icke orättvisligen blef straffad. Men återigen sade jag:
hvilken skapade,mig? Var det icke Gud, som icke allenast är god, utan
är själfva det goda? Hvarifrån kommer det då, att jag vill det onda
och icke det goda, och det på ett sådant sätt, att jag därföre varder
rättvisligen straffad? Hvilken inlade väl detta hos mig och
planterade i mig detta bitterhetens utsäde, då likväl hela mitt väsende är
skapadt af min Gud, den allraljufligaste? Om nu djäfvulen är
upphofsman till denna plantering, hvarifrån är då denne själf? Om ock
nu han genom viljans fördärf, ifrån att vara en god, har blifvit en
ond ängel, hvarifrån kom då in uti honom denna onda vilja,
hvarigenom han blef en .djäfvul, då likväl äfven han blifvit såsom en god
ängel till hela sitt väsende skapad af Gud, den allgode? Af dylika
tankar trycktes jag åter ned och nära nog förkväfdes. Dock sjönk
jag icke tillbaka i den afgrunds villfarelse, där ingen bekänner för
dig sin egen skuld, under det att man hellre anser dig vara
underkastad det ondas lidande, än man erkänner människan vara dess
görare.
Så sträfvade jag nu att finna, hvad öfrigt jag behöfde veta.
Sedan jag redan hade funnit, att det ofördärfliga är bättre än det
för-därfbara, och sålunda redan bekände att, hvad Du än i öfrigt måtte
vara, du är den ofördärflige. Ty ingen själ har någonsin kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
