Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - I. Allmänna betraktelser - A) Alla sträfva efter lycksalighet - 4 - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540
efter enligt vår uppfattning vetenskapen om staten sträfvar, och
hvilket är det högsta goda af allt det, som människolifvet mäktar
förverkliga? — Till ordalydelsen råder tämligen stor öfverensstämmelse
härom mellan de flesta människor. "Lycksalighet" är nämligen det
svar, som så väl både den obildade massan och de bildade afgifva
på frågan, hvarvid enligt deras uppfattning det att "lefva godt" och
"befinna sig väl" äro identiska med det att "vara lycksalig". Men
hvad denna lycksalighet är, däröfver äro åsikterna delade, och här är
den stora mängdens definition icke längre densamma som de
insiktsfulles. Ty hvad den förra beträffar, så är hon strax till hands med
något som tilltalar sinne eller öga t. ex. nöje eller rikedom eller ära
och dylikt; jå det händer att en och samma människas tycke och
omdöme icke är detsamma på olika tider. Är hon sjuk, är hennes
trängtan hälsa, är hon fattig rikedom, och människor, som hafva
ett lifligt medvetande om sin okunnighet, äro färdiga att prisa dem
som lycksaliga, hvilka de höra uttala något stort, något, som
öfverstiger deras horisont.
Några hålla däremot före att utom det ofvan uppräknade goda
måste det gifvas något annat absolut, som just är orsaken till att
allt öfrigt, som här omnämts, kan kallas godt.
Aristoteles, NiJcom. Etiken. I: Kap. IV.
5.
Gudinnans tankegriller gilla kan jag ej:
hvarenda dödlig, hvilken blodbesmittat sig,
jå, blott ett foster eller lik med handen rört,
anser hon oren och från sitt altar stänger bort;
men själf i människooffer finner hon sin lust.
Omöjligt Zeusgemålen Leto lifvet gett
slikt oförståndigt väsen. Jag åtminstone
otroligt anser hvad man sagt, att Tantalos
till gudars måltidsglädje offrat egen son.
Nej, detta folket, såsom mänskomördare,
gudomen skulden ger — jag tror — för sina brott.
Ej finnas några onda gudar — menar jag.
Minsann ett ljuft begär, som lidanden bringar jämt
och aldrig blir mättadt! Ack, blott för att söka rik’dom,
man irrar kring hafven och genomtågar
dåren lik, Vildarnes städer! —
Fåfängt skatter sig önskar en,
en ann’ får dem med lätthet.
Euripides, Ifigeneia i Tcmrien, öfv. af Selalm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
