Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - II. Lycka och lycksalighet - A) Hvari lycksaligheten består - b) filosofisk åskådning - 6. Lidandets sällhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560
6.
Lidandets sällhet.
Kvalet och olyckan tillhöra — dåren. Det är ett evligt
kännemärke: man är icke vis, utan så långt man är lycklig! Märk: detta
är det gudomliga förstånd jag predikar för dig. Att skapa dig nöjen
af hela Naturen: det är därföre jag ber dig utgjuta dig i allmän
kärlek — öppna dina sinnen för det goda och sköna i allt. Detta
kunde du icke med själfvets fördomar. Det är därföre, — just för
att göra dig lycklig, — som jag predikar för dig undergifvenhetens
sublima dygd; denna själens tapperhet, genom hvilken man vinner
inre gudomliga segrar, såsom hjälten vinner yttre. — Delen, för
hvilken världen icke kan evigt vrida och vända sig, måste tryckas och
lida; måste genomgå graderna af sin varelse och upplösning. Alla
religioner hafva sett nödvändigheten af smärtor. Alla predika också
€n försakelse. Den kan vara en dum slafviskhet för en dåraktig
Guds blinda nycker; men den kan ock vara fri, mild och väckt af
en klar tanke. Försakelsen är alldeles nödvändig för det högsta
lugnet; för den outsägliga salighet, som du ännu icke nog känner. Märk
Naturens analogi! Hjälten rusar i faror och dödar — och är säll
som en Gud. Jorden bar aldrig lycksaligare kristne, än dem som
•dogo i martyrkvalen. Asiens helgon i smärta äro ock helgon i
sällhet. Jag känner — jag har personligen kännt liknande människor,
hvilkas själshöghet, hvilkas lugn, hvilkas inre, sublima sällhet jag
hundrade gånger tillbedt och tillber. De väntade sig en himmel.
Godt! du har den! en verkligare, ljusare, än deras. Behöfver du
denna — gå! O min vän; nej blif! och begrip, att här ges en
sällhet i plågor, en ära öfver all annan. Öfvertyga dig att du icke är
vis, utan så långt alla dina smärtor antagit en karakter af ljufhet,
af en innerlig, salig tillfredsställelse. Hvar är hjälten, som icke
segrat mycket? Och gifves en högre seger, än den öfver ett kval,
som tillintetgör de flesta själar? Fattigdom, lidande, plågor —
hundrade gånger har jag brinnande önskat mig dem. När jag ännu själf
var kristen, båd jag Gud därom: för att nog kunna älska honom;
vara ljuf och god; gudomligt dygdig och gudomligt säll! I saken
misstog jag mig icke. Alla stora själar, alla vise hafva lidit. Men
lidit — som stora själar och vise! Lidit — med en hugsvalelse ända
till salighet!
Därsammastädes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
