Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - III. Optimism och Pessimism - A. Optimism - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
616
skor älska lifvet. Göthes Egmont skiljes icke gärna från "den glada
vanan att lefva och vara i verksamhet0. Immermanns Edvin hänger
fast vid lifvet "som barnet vid moderbröstet", och fastän det kostar
mycket på honom att lefva af annans nåd, så anropar han dock om
nåd:
»Ty att lefva, andas dock det högsta är.»
Då Odysseus i underjorden får se Achilles såsom anförare för
döda hjältar och prisar honom för hans rykte hos de lefvande och
hans anseende till och med hos de döda, svarar denne:
Säg ej ett tröstens ord om döden, ädle Odysseus,
hellre jag ville på fältet som simpel dagakarl träla
som en behöfvande man, utan arf och pangar i ägo,
än att behärska som död de dödas samlade skara.»
Jå, då major Duvent uppfordrade den store Israel Löwe på duell och
sade till honom: "Om ni icke infinner er; herr Löwe, så är ni en
hund/7, svarade denne: "Jag vill hellre vara en lefvande hund än ett
dödt lejon!" Och han hade rätt. Jag har ofta slagit mig själf för
att få säga till mig själf: "Gud ske lof, jag lefver!"
I mina ådror sjuder det rosenfärgade lifvet, under mina fötter
darrar jorden, i kärleksglöd omfamnar jag träd och marmorbilder,,
och de få lif under min omfamning. Hvarje kvinna är för mig en
värld till skänks, jag fråssar i ansiktsdragens fina linier, och med en
enda blick af mitt öga kan jag njuta mer än andra med hela sin
kropp under hela sitt lif. Hvarje ögonblick är ju för mig en
oändlighet; jag mäter icke tiden med Brabantaln eller vanligt mått, och
jag behöfver icke af någon prest utlofvas ett annat lif, då jag redan
i detta kan lefva tillräckligt, orn jag nämligen lefver tillbaka i
förfädernas tid och eröfrar åt mig evigheten i det förgångnas rike.
Och jag lefver! Naturens stora pulsslag förnimmas äfven i mitt
bröst, och då jag jublar, svarar mig ett tusenfaldigt eko. Jag hör
tusen näktergalar. Våren har sändt dem, att uppväcka jorden ur
hennes morgonslummer, och jorden hoppar till af förtjusning, hennes
blommor äro lofsånger, som hon uppstämmer af hänryckning vid
solens anblick. — Solen rör sig allt för långsamt, jag skulle vilja
piska på hennes eldhästar, att de måtte jaga hastigare fram. Men då
hon fräsande sjunker ned i hafvet, och den stora natten stiger upp
med sina stora, smäktande ögon, o, då genombäfvas jag först riktigt
af den rätta glädjen, såsom smekande barn lägga sig aftonvindarne
vid mitt bröst och stjärnorna vinka och jag höjer mig och sväfyar
bort öfver den lilla jorden och människornas små tankar.
Heine, Ideen, das Buck le Grand 111.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
