Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycka och lycksalighet. Optimism och pessimism - III. Optimism och Pessimism - B. Pessimism - c. Religiös och filosofisk pessimism - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628
— detta föremål är af samma tanke som han; att det vore grymt
att skilja dem från hvarandra — och det är han som skall göra det!
Han skall släppa det som ingen mänsklig makt tänker på att beröfva
honom, det som det nu är dubbelt så svårt att släppa; — ty — du
kan ju tänka dig saken så — föremålet använder tårar och böner,
anropar lefvande och döda, både människor och Gud, för att hindra
honom — och det är han som skall släppa detta föremål! Här har
du — om han annars kommer förbi denna klippa och icke mister
förståndet — ett exempel på bortgående. Ty att icke se sin önskan
sitt hopp uppfyldt, eller att beröfvas det åtrådda, det käraste: det
kan vara smärtsamt nog, själfviskheten såras, men däraf följer icke
att det är att dö från den; och att nödgas själf neka sig vore det
ock sin käraste önskan: det kan vara smärtsamt nog, själfviskheten
såras, men däraf följer icke att det är att dö från den. Nej, men
att nödgas själf tillintetgöra sin uppfylda önskan, att nödgas själf
beröfva sig det åtrådda, hvaraf man är i besittning: det är att såra
själfviskheten i dess rot, som den blef det hos Abraham, då Gud
fordrade, att Abraham själf, själf — fruktansvärdt! — med egen
hand — o vanvetts fasa! — skulle offra Isak, Isak, den så länge
och så längtansfullt motsedda gåfvan, men också från Gud, och för
hvilken Abraham därför menade att han skulle tacka hela sitt lif
igenom, utan att dock kunna tacka nog, Isak, hans enda, hans
ålderdoms, löftenas barn. Tror du döden kan vålla sådan smärta?
Jag tror det icke. Oeh i alla händelser, när det är döden, så är det
också förbi; men med detta bortdöende är det icke på samma sätt
förbi, ty han dör ju icke, det ligger må hända ett långt lif framför
honom, den aflidne.
Detta var att bortdö. Men förrän den ande kan komma, som
gör lefvande, måste du först dö bort. O, när jag stundom en dag
eller längre tid, kan känna mig så olustig, så trött, så oduglig, så
— jå, så säga vi ju också — nästan som om jag vore död, då har
jag också suckat för mig själf: o bringa lif, lif är det jag behöfver!
Eller när jag ansträngd kanske öfver mina krafter tycker mig finna,
att detta kan jag icke längre härda ut med; eller när det en tid
bortåt har varit som skulle nu en gång allt misslyckas för mig, och
jag sjönk ned i missmod: då har jag suckat för mig själf: "lif, bringa
lif! Men däraf följer ännu icke att kristendomen är af den tanke,
att det är detta jag behöfver. Antag att den vore af en annan tanke
och sade: "nej dö först riktigt; detta är din olycka, du hänger dock
själfviskt fast vid lifvet, det lif som du kallar en plåga, en börda,
dö riktigt!" Jag har sett en människa digna nästan förtviflad, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
