Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dygd och Plikt - II. Dygder och plikter - 10. Tankefrihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
Hvem trodde icke, att han var den eviga och enda sanningens
orakel? Då skullen I sett förnuftets klädnad pompös! Långa systemer!
konstlade hemligheter! Redan länge utropade ortodoxiens härolder
hans triumf: — när Cartesius utskickade en hvirfvel, som förstörde
honom, Aristoteles föll och blef räknad bland de villfarande.
Cartesius var fransman; och delade sin nations flyktighet. Han ville, att
hela världen skulle löpa i hvirflar för honom. Men Newton kom.
Newton, engelsmannen, som mera älskade frid och tysthet, utbredde
öfver hela naturen en stilla och fridsam dragningskraft. Men äfven
denne store mannens vishet, så beundrad och tillbedd, torde icke vara
oförgänglig. Huru hvart solgrand i naturen kan vara en
Själfverkande gudomlighet, som af egen väsentlig kraft drager till sig ett
annat, — det vilja redan vår tids tviflare icke begripa. — Månne
jag då felar, mine herrar, i mitt begrepp om våra kunskapers
allmänna ovisshet?
Den rätta, eviga och oföränderliga sanningen finnes icke, utan
i Gud. Endast ett oändeligt öga kan se henne. Hvad vi tro oss
upptäcka i naturen, är icke annat än bilder, likheter och jämförelser.
Hvad vårt förstånd kan äga, är icke annat än sköna föreställningar
och — mer eller mindre — ädla villfarelser. — Den är vis, som —
bedrager sig minst. Visserligen äro ljusstrimmor af en evig och
nödvändig sanning nedlagda i vår själ. Men få och svaga äro de,
som kunnat ditläggas, eller passa in med en ofullkomlig varelse.
Huru löjligt är då deras högmod, som mena sig vara ensamme
allsvåldige besittare af allt ljus! som anse andra, olika öfvertygade, för
dårar! som göra af sanningen ett fidei-commiss, en sin arfvedels-lott,
och af vetenskaperna ett skrå!
Förståndets frihet är alldeles ovillkorlig. Ingen makt kan tvinga
det att se annat, än hvad det ser. Där tre sidor visa sig, kan vårt
naturliga kroppsöga icke se fyra. En spegel kan icke återkasta
andra strålar, än han emottagit. Lika evig och nödvändig är
förståndets lag: att följa sitt bästa ljus och tro hvad det vissast ser. —
Men det gifves ock speglar, sådana, att en människa, som sett sig
endast i dem, borde tro sitt hufvud vara några gånger större än alla
andra människors. En gulsiktig ser alla färger gula. Böra vi ej
neka detta? Jo; men utan att förekasta dem fräckhet eller kätteri.
Följde icke äfven de sitt bästa ljus? Var det ej likaså nödvändigt
för dem att villfara, som för oss att icke göra det?
Föränderligheten af samma föremål stödjer sig pä den oföränderliga sanningen:
att olika daning af känsel-verktygen bestämmer äfven olika intryck
och begrepp; lika visst, som att synbilden ändras efter olika Slipning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
