Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dygd och Plikt - II. Dygder och plikter - 13 - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658
Älskar du Gud som du bör, då älskar du bröderna äfven:
solen på himlen är en, och en är kärleken också.
Bär ej hvar mänsklig gestalt det gudomligas tecken på pannan?
Läser du ej i hans drag ditt ursprung? Seglar han icke
vilsen som du på ett främmande haf, och leda ej honom
samma stjärnor som dig? Hvi skulle du hata din broder?
Hatar han dig, tillgif! Det är skönt att dock stamma en bokstaf
fram af den eviges språk, förlåtelse nämns det på jorden.
Känner du den, som förlät med törnekronan kring hjässan,
bad för sin fiende ömt, för sin bödel? Känner du honom?
Ack! du bekänner hans namn, så följ hans exempel tillika,
tänk om din broder ej argt, men öfverskyl med hans brister,
visa den irrande rätt, ty den gode, den himmelske herden
tog det förvillade lam på sin arm och bar det till modern.
Detta är kärlekens frukt, och på frukterna känna vi honom. —
Tegnér: Nattvardsbarn en.
14.
Tag vara på de små! Fast ringa vorden
den allra minste är af Gud ändå.
Och barnen voro, förr’n de skänktes jorden,
små ljus helt visst i himmelns blå.
Vår värld ej skrämmer bort dem, hur hon larmar,
ty Gud har själf dem gifvit oss till tröst.
De småle: det är Han, som sig förbarmar.
De jollra, och du hör Hans röst.
Vi ana blott de strålar, dem belysa,
den sanna glädjen lär blott dem att le,
och paradiset mulnar, när de frysa,
och jorden stelnar, hungra de.
Och hvarje kval, som barnslig oskuld lider,
den högste domarn i sin viktskål lagt
och mins dem nog, allt från de första tider,
han ängeln gaf i mänskans makt.
Och himmelns åska väpnar sig med fasor,
när Gud sitt öga till de små har sänkt
och funnit åter, klädda här i trasor,
dem, som han oss i vingar skänkt.
Victor Hugo: Armodets barn. Öfv. af Edv. Bäckström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
