Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - I. Olika uppfattning af döden - 22. Lifvet och döden - 23. Hufvudskålen - 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672
då tror jag Naturen kyssa min kind,
och. med kärlek hviska mitt namn.
Ser jag den oändliga himmelen stå
med stjärnor, som barn, i sin famn,
alla människobragder tyckas mig små;
blott stort den oändliges namn.
Ack, hur de förlora sin trollande röst,
all jordens fruktan och hopp,
när de eviga tankar i skaldens bröst
som stjärnor på himlen gå opp.
Vitalis: samlade dikter.
23.
Hufvudskålen.
En präktig, glänsande upplyst sal och därinne en brokig
samling af herrar och damer!
Allas blickar äro lifliga. Glada samtal föras. Föremålet för
samtalet är en berömd sångerska. Man kallar henne gudomlig,
odödlig. O, huru hänförande utförde hon icke i går sin sista drill!
Och plötsligt, likasom på ett tecken af trollstaf, försvann den
tunna hudbetäckningen från alla ansikten, och strax framträdde
huf-vudskålarnes dödsblekhet, framskimrade blyfärgadt de blottade
käkarne och kindknotorna.
Och med förskräckelse såg jag huru dessa kindknotor höjde och
sänkte sig, huru dessa knöliga, beniga, i lampornas och ljusens sken
skimrande kulor vredo och vände sig, och huru andra och mindre
kulor — de sjuka framträdande ögongloben — rörde sig inom dessa.
Jag vågade ett ögonblick icke röra vid mitt eget ansikte och se mig
i spegelen. Men dödsskallarne vredo och vände sig liksom förut.
Och likt stycken af rödt tyg skimrade och tisslade de flinka tungorna
i hviskande ton, huru underbart, huru oefterhärmligt den odödliga —,
— jå odödliga — sångerskan hade framslungat sin sista drill.
Turgenjeff, Dikter på prosa.
24.
Att en gång få hvila hos dem man älskar, är den
angenämaste föreställning, människan kan hafva, då hon en gång tänker
öfver lifvet. Att församlas till de sina är ett så hjärtligt uttryck.
Goethe, Wahlverwandtschaften 11: 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
