Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - III. Tankar vid andras död - 4. Om klagan vid andras död - 6. Äfven den bästes död efterlängtas af någon - 7. Den kristne behöfver icke sörja öfver de aflidne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
684
icke de linne- och bomullsbindlar, hvarmed I ombundit mina kindben,
hindrat mig.
Lukianos: Om sorgen öfver de döda.
6.
Äfven den bästes död efteriängtas af någon.
Ingen är så lycklig, att icke en gång några skola stå vid hans
dödsläger, som hälsa denna tilldragelse välkommen. Äfven om det
är en förträfflig och vis man, så finnes dock alltid någon, som med
lättnad säger orn honom: "Nu blir jag befriad från denna
tuktomästare. Han var visserligen icke till besvär för någon af oss, men
jag hade alltid den känslan, att han i tysthet fördömde oss
allesammans." Och detta kan hända vid en förträfflig mans död! Huru
mycket torde icke då finnas hos någon af oss, för hvars skull så
mången önskar att blifva befriad från oss. Tänk därpå i din dödsstund!
Tänk uppå, att du skall lämna en värld, från hvilken dina kamrater,
från hvilken de, för hvilka du utstått så mycket, sörjt och bedit så
mycket, nu önska dig hädan, i det de knyta så mången
förhoppning vid din hädanfärd. Hvad skulle alltså ännu längre kunna
kvarhålla dig här! Och dock bör du af denna anledning skiljas från dem
med icke mindre välvilja, utan måste för din egen skull förblifva
en vän till dem, vänligt och stilla taga afsked af dem, lika stilla,
som själen skiljes från dens kropp, för hvilken en salig död är
beskärd. Ty naturen hade så förenat äfven dig med dina vänner. Och
då hon nu löser dig från dem? så sker detta liksom från dina
vänner och icke så, att du skulle ryckas bort från dem utan vänligt
skiljas från dem. Detta är åtminstone en af naturens fordringar.
Markus Aurelius, Meditationes.
7.
Den kristne behöfver icke sörja öfver de aflidne.
Huru ofta har det icke blifvit äfven oss, de ringaste och
yttersta, uppenbaradt, huru ofta och omisskänneligt har icke Gud täckts
uppdraga åt oss, att beständigt betyga och offentligt förkunna, att
vi icke skola sörja för de bröder, som blifvit befriade från denna
världen därigenom att Herren kallat dem hem. Ty vi veta, att de
icke gå under, utan gå förut, att de vid sin skilsmässa skrida framåt,
såsom det plägar vara fallet med resande, med sjöfarande, att man
skall längta efter dem, men icke beklaga dem, och att man här icke
behöfver anlägga några svarta kläder, då de redan iklädt sig de hvita
dräkterna, att man icke får gifva hedningarne något tillfälle att med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
