Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - III. Tankar vid andras död - 9. Ett sista återseende - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Jag begaf mig till honom, trädde in i hans kammare.. . våra
blickar möttes.
Jag igenkände honom knappast. Min Gud, huru hade icke
sjukdomen förändrat honom!
Gulblek, hopkrymt, fullständigt skallig, med tunt, grått skägg
satt han där, iklädd allenast en för honom särskildt gjord skjorta.
Han förmådde icke uthärda trycket ens af den lättaste klädnad.
Hastigt utsträckte han mot mig den förskräckligt torra, liksom
uppfrätta handen och framhviskade mödosamt några obegripliga ord —
var det en välkomsthälsning, var det en förebråelse, hvem förmår
säga det? Det svaga bröstet begynte att arbeta och öfver de
sammanträngda pupillerna i de inflammerade ögonen rullade två små,
smärtsamt brännande tårar.
Mitt hjärta sammanpressades. Jag satte mig bredvid honom
— och ovillkorligt sänkande blicken inför denna förskräckligt
missbildade gestalt, räckte äfven jag honom handen.
Men det föreföll mig, som orn hans hand icke fattat min.
Det föreföll mig, som om mellan oss satt en hög, gammal hvit
gestalt. En lång dräkt omslöt den från hufvudet till fötterna. Dess
djupa, blå ögon skådade ut i den tomma rymden; icke ett ljud kom
öfver de bleka, stränga lapparne.
Denna gestalt hade förenat våra händer. Den hade förenat oss
för alltid. Jå, döden hade förenat oss...
Turgenjeff, Dikter på prosa.
10.
Den som invid en död har stått,
förr än den första dagen gått,
den första, som för alltid skymmer,
den sista åter af bekymmer,
(och innan rötans finger än.
tryckt alla linier igen;)
som dessa himmelskt ljufva tecken
på en förklarad rö har sett,
de stela och dock blida strecken
uppå det bleka anletet,
är frestad — vore icke ögat
beslöjadt, glasigt, utan färg,
och om ej pannan samman snögat,
en syn, som går till ben och märg
för detta tycke af fördrifvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
