Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - IV. Själfmord - 5. Själfmordet kan blott individuelt bedömas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690
dets helt vanliga grundsatser och icke kunna göra af den frivilliga
döden någon synnerlig förseelse.
Om vi försöka att tänka oss in i dens ställning, som bereder
sig att utsläcka sitt lif, så kunna vi icke undgå att känna en viss
motsträfvan vid en handling, som synbarligen är så motsatt den
naturliga lefnadsdriften. Vi förkasta därför från vår ståndpunkt hvarje
sådan handling såsom onaturlig. Men hela detta" omdöme af den
omedelbara känslan hvilar på den omständigheten, att vi icke förmå
bedöma sinnestillståndet hos dem, som beslutat sig för att dö! Vår
känsla dömer alldeles icke öfver hvad som verkligen försiggår, utan
öfver hvad som skulle försiggå hos oss, om vårt antagande, att vi
själfva voro i den belägenheten att vilja dö, verkligen ägde rum. Vi
afpassa således med den omedelbara känslan föreställningarne efter
vår nuvarande lugna sinnesförfattning, och det är därför skillnaden
mellan beskaffenheten af den förtviflade handlingen och
beskaffenheten af vårt ostörda medvetande, som vårt omdöme förfalskar och
som väcker till lif hos oss en motsträfvan mot handlingar, som vi
själfva under normala förhållanden skulle finna vara obetänksamma.
Det förfarna förståndet höjer sig öfver den omedelbara känslans
bedrägliga sken och tager behörig hänsyn till den förtviflades verkliga
tillstånd. Det vet intet om denna motsträfvan, som ursprungligen
är en känslans naturliga villfarelse och med hvilken den moraliska
affektationen sedermera älskar att leka. Förståndet förhåller sig
likgiltigt och blott i det fall, då den verkliga sinnesbeskaffenheten hos
den person, som beslutat sig för att dö, framträder för oss i sin
fulla sanning, äro vi i stånd till att hysa ett verkligt medlidande.
Vi måste således känna hela det sammanhang, sorn förde till
katastrofen för att hysa ett slags medlidande. Vi måste fatta döden i
dess förhållanden till lifvet, som den afsliter, för att kunna fälla ett
moraliskt omdöme. Det är alltså icke öfver den frivilliga döden of*
verhufvud, hvars värde eller ovärde vi hafva att bestämma, det är
fastmer den i detta dödssätt uttryckta särskilda handlingen, som
blifver föremål för vårt gillande eller ogillande. Det gifves själfmord,,
som vittnar om så lågt sinnelag, att vi blott med förakt förmå skåda
därpå. Man tanke sig en människa, som icke kan fördraga den
tanken att vara tvungen att inskränka sin lyx och, såsom det verkligen
förekommit, vid underrättelsen om förlusten icke af sin förmögenhet
utan af en del af densamma, gått och hängt sig. Ett sådant
sinnelag, hvarhelst det inom det allmänna lifvet visar sig, förtjänar mecl
rätta vårt förakt, och det blifver icke bättre, då det föranleder till
själfmord. Den själfförvållade döden kan understundom vara den övar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
