Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - VI. Själens odödlighet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
705
fattningar och stater? Hvad antyda väl sträfvandet att efterlämna
barn och fortplanta sitt namn, upptagandet af främmande i barns
ställe, noggranheten vid uppsättandet af testamenten, själfva
minnesvårdarna på grafvar och deras inskrifter annat, än att vi äfven tänka
på det kommande? Hvad? Tviflar du väl på, att mönstret för ett
väsen bör tagas från det bästa väsen af samma slag? Hvar finnes
då i hela människosläktet det mänskliga väsendet bättre förverkligadt
än hos dem, hvilka tro sig födda att hjälpa, skydda och bevara
människorna? Herakles gick till gudarne, men han skulle aldrig hafva
kommit till dem, om han icke under sitt lif på jorden banat sig väg
till dem. Dock detta är gamla och genom allas religiösa tro
helgade exempel.
Af hvilken tanke tro vi väl, att de många och utmärkta män
I vår stat, hvilka offrat sitt lif för fosterlandet, varit genomträngda?
Månne att deras namn skulle hafva samma gräns som deras lif?
Ingen skulle någonsin utan stora förhoppningar om odödlighet offra
sitt lif för fäderneslandet. Det stod Temistokles, det stod
Epamei-nondas fritt att lefva såsom privatmän, det samma har, för att icke
söka aflägsna, utländska exempel, stått äfven mig fritt; men jag vet
icke, huru det kommer sig, det innebor i vår själ en viss förkänsla
af kommande åldrar, och i synnerhet är detta fallet och visar sig
tydligast hos de högst begåfvade andar och de mest upphöjda sinnen.
Om en sådan aning icke funnes, hvem vore väl så dåraktig, att han
alltid ville tillbringa sitt lif i mödor och faror? Jag talar om statens
förnämsta män. Men skalderne, månne icke de äfven vilja
förhärligas efter döden? Hvad vore väl annars meningen med dessa rader:
"Skåden, medborgare, den gamle Ennius’ bild, han, som besjungit
•edra fäders utmärkta handlingar!" Han fordrar ärans lön af dem,
hvilkas fäder han förlänat ära. Samme man skrifver äfven: "Ingen
må hedra mig med tårar eller fira min begrafning med gråt.
Hvarför? Jo, emedan jag ännu lefvande flyger från mun till mun". Men
lämnom skalderne! Konstnärer sträfva icke mindre efter att blifva
beprisade efter döden. Ty hvarför annars inneslöt väl Feidias sin
egen bild i Atenes sköld, då han icke fick inrista sitt namn därpå?
Och våra filosofer sedan, månne de icke utsätta sina namn till och
med på de arbeten, de skrifva orn föraktet för äran? Men om nu
allas sammanstämmande mening är naturens röst, och om alla
människor öfver allt i världen äro ense därom, att det finnes något, som
står i förhållande till dem, som lämnat detta lifvet, så måste äfven
vi antaga det samma. Och om vi tro, att de, hvilkas själar
utmärka sig genom rika anlag eller dygd, i följd däraf att de hafva
Från Kunskapens Träd. 45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
