Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - IX. Underjorden. Helvetet. Himlen - 6. De saligas ö - 7. Inferno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
753
Om Krysippus hörde vi sägas, att han icke vågade beträda ön, förrän
han hade utstått en fyrfaldig nysrots-kur. Akademikerne, sade man,
ville visserligen komma; men de höllo ännu tillsammans och gjorde
sina undersökningar; ty de kunde ännu icke öfvertygas därom, att
en sådan ö som denna någonstädes funnes i världen. Förmodligen
voro de äfven rädda för Radamants dom, som näppeligen skulle väl
upptaga, att de vredo honom det verktyg ur händerna, utan hvilket
intet omdöme vore möjligt. Också sades det, att många anhängare
af dem, som kommit till ön; visserligen gjorde en ansats att komma
dit in bakom sina mästare, men hade icke mod och anda nog att
hålla ut och vände om på halfva vägen.
Detta är ungefär de märkvärdigaste män, som man får se här.
För öfrigt är det företrädesvis Achilles, och näst honom Theseus,
som hos dem hållas i stor ära.
Hvad Venus-mysterierna beträffar, vill jag icke säga något
annat om dem, än att de firas på denna ö så offentligt som möjligt
och med den mest obundna frihet. I själfva verket var Sokrates
den ende, som afsvurit sig, att mellan honom och de vackra
ynglingar, med hvilka han lefde så förtroligt, intet särskildt skulle
försiggå; men alla öfrige trodde, att han svurit falskt. Hyacinth och
Narcissus voro mera uppriktiga; men han förnekade frankt allt.
Kvinnorna äro alla gemensamma; männen äro utan all svartsjuka
för deras skull och i detta hänseende afgjorda anhängare till Plato.
Lukianos, Sämtl. WerJce. Öfv. af Wieland.
7.
Inferno.
»Jag leder in till staden, plågohäktet,
jag leder in till evigt kval och ve,
jag leder in till det förspillda slägtet:
Rättvisa dref min Höge Skapare;
Allmakt och Allvishet och Kärlek bara,
den första kärleken, mig skapade.
Ej före mig fanns något skapadt vara,
som ej är evigt; evigt varar jag,
I, som inträden, låten hoppet fara!»
Dante, Helvetet, III. Öfv. af Lovén.
Från Kunskapens Träd. 48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
