Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död och odödlighet. Lifvet efter detta - IX. Underjorden. Helvetet. Himlen - 11. De eviga straffen och all tings återställelse - 12. Straffets natur — förbättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
759
slcall äfven sonen själf underordnas honörn, som ordnat det samtliga
under honom, på det att Gud må vara allt i alla.
Här siar således Paulus, att det messianska tidehvarfvet,
mänsklighetens och kyrkans mognadsperiod, skall i sin ordning aflösas af
•ett tillstånd, hvari det gudomliga är aktuelt förverkligadt i allt. Detta
symboliseras med orden, att sonen själf underordnas fadern; att han,
med andra ord, nedlägger den honom anförtrodda världsspiran vid
sin faders fötter, sedan han fullbordat sitt frälsningskall. På sonens
yike skall ingen ände varda; men medlaren som sådan träder
tillbaka, sedan medlingen är fullbordad. Det messianska
världstide-iivarfvet, återställandets tid, är ännu en period af kamp emot det
onda. När kampen är ändad, inträder universums saliga harmoni i
<}ud. Sin förtröstan, att Gud skall varda det enhärskande i allt har
.Paulus omöjligen kunnat starkare uttrycka än här skett. När det
heter, att det samtliga (TU navia) en gång skall varda sonen
un-derordnadt, förbjuder aposteln hvarje annat undantag än för fadern
själf. Icke ens de fallna änglaordningarna få undantagas. Äfven de
äro inbegripna i Guds frälsnings rådslut. Så främmande är nya
testamentet för tanken på en evig fördömelse från Guds sida. Varda
desse fiender till hans rike evigt osalige, så är det de själfva, som
döma sig därtill, ty nåd gifves äfven för dem. Gud skall enligt
frälsningens rådslut varda allt i allom.
V. Rydberg: De yttersta tingen.
12.
Straffets natur — förbättring.
Mänskligheten skall ödmjukt erkänna, att det gifves en
kommande vedergällning för synden, och att denna skall fortfara så
länge, som den till det andra lifvet bortgångna fortfar att lefva i
brottslig själfviskhet, att hata det goda och älska det onda. Jå, den
goda och rättänkande människan förkastar ej läran om en rättvis
och oundviklig bestraffning; hon skall tillbedja den rättvisa, som
-straffar endast i Ömkan att rena och frälsa, men hon förkastar all
oproportionerlighet i denna bestraffning, allt som går ut på gagnlös
grymhet. Hon säger inom sig: med fasa kastar jag ifrån mig denna
gräsliga tro; den heliga skrift, mitt samvete, mitt förnuft, min tro,
på Kristus, andens vittnesbörd i mitt hjärta tillåter mig ej att tro på
denna förskräckliga lära. Gud tillåter mig det icke. Hvad jag åter
tror är detta: "for hvarje synd, som vi hafva begått, s~kola vi, så
framt den icke ångras, få erfara Guds vrede, tung och svår, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
