Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flaubert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
ren icke förlänat konstnärens vilja en orubblig fasthet,
icke skänkt hans hjärta en outtömlig kärlekskälla, så
kan den estetiska abstraktionen småningom öfverrösta
de sedliga instinkterna; snillet kan — enligt Balzacs
uttryck — »sluka» hjärtat. I sådant fall inträffar det,
att kategorierna ondt och godt, med hvilka det reala
lifvets, handlingens och viljans människor framför allt
ha att skaffa, i skriftställarens världsåskådning utplånas
af kategorierna vackert och fult, typiskt och
okaraktäristiskt, intressant från konstnärlig synpunkt och
ointressant. Det onda, lastbarheten lockar skaldens
inbillning, om det är klädt i tilltalande form, om det
är mäktigt och skönt; dygden synes färglös och intig,
om den icke erbjuder material för poetisk apoteos.
Men konstnären utmärker sig icke endast för
egenskapen att se objektivt och lidelsefritt på andra
människors känslor; han förhåller sig till hvad som
försiggår i hans eget hjärta med samma den
utomstående iakttagarens kallblodiga estetiska nyfikenhet.
Vanliga människor kunna med hela sitt väsen hänge
sig åt de känslor som fylla dem — kärlek eller hat,
sorg eller glädje; åtminstone tro de, att de hänge sig
helt. Då en hederlig man svär en kvinna, att han
älskar henne, tror han på uppriktigheten af sina eder
— det faller honom inte in att betvifla, att han
verkligen älskar så, som han inbillar sig älska. Skalden
förefaller ytligt sedt mera än andra människor i stånd
att hänge sig åt känslor, tro, hänföras, men i själfva
verket bibehåller han alltid, hur skakad af lidelse han
än synes vara, sin förmåga att iakttaga sig själf såsom
den handlande personen i en roman eller ett drama,
att äfven i berusningens ögonblick med stadig blick
iakttaga de finaste, omärkligaste skiftningar i sina
förnimmelser och skoningslöst analysera dem.
De mänskliga känslorna äro nästan aldrig
fullkomligt enkla och enhetliga; i de flesta fall utgöra de
en blandning af till värdet ytterst olikartade delar.
Och konstnären-psykologen upptäcker ofrivilligt så
Meresjkovski, Eviga följeslagare. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
