Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Är lifvet värdt att lefva? (Ps. 79, 14)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
EVIGHET ENS HOPP.
hvita ros». Ja han, allhärjaren, skonar icke de
ömmaste band, och så går här mången ensling,
hvars krets blifvit allt trängre och trängre och
nu blott väntar på sin egen förlossning. Men
för att icke endast tala om döden, finnas ej
föräldrar, hvilkas barn genom dårskaper och
otack illa lönat deras kärlek, och som i fjerran
land hafva en förlorad son, som aldrig skall
återvända? Och bland eder alla, som nu lyssna
till en svag medbroders stämma, en syndare
såsom I sjelfva, fins det icke någon — kanske
många, hvilkas förhoppningar, allt efter som
lifvet lider, endast aftaga och förblekna, många,
öfver hvilka icke en morgon dagas, utan att
den dagas öfver tunga sorger, när de återigen
se den ödsliga stigen framför sig, återigen vakna
till fattigdom och bekymmer? Och huru
mången är det icke, som med oro och ångest
tänker på sin bortgång, då han måste öfverlemna
sina kära, hustru och små barn, utan skydd
och utan vård åt det kyliga medlidande och
den motvilliga barmhertighet, som en kall verld
har att bjuda?
Men med allt detta, har jag dock ännu icke
nämt det svåraste. En man kan bära sin olycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
