Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Kort framställning af de förnämsta eskatologiska åsigter som framträdt inom kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IÖ2 EVIGHETENS HOPP.
innebär endast, att han upphör att vara en
fiende. Gud, säger han, har aldrig skapat
någon varelse oförbätterlig, utan alla för ett godt
måls ernående, och sådana varelser kunna icke
förintas. Den slutliga förlossningen skall blifva
universel {De Princip. 3: 6, 6; 1: 6, 3; 2: 8, §§ 4—8;
C. Cels. 6: 26). Att dessa egendomliga åsigter
aldrig blifvit förkastade genom något den
allmänneliga kyrkans beslut är visst. Hvarken
det femte eller något annat ekumeniskt möte,
ja icke en gång synoden 541, som var
sammankallad särskildt emot det origenistiska kätteriet,
har fördömt den åsigten, att det kan finnas
hopp för de förlorade äfven på andra sidan
grafven.
Gregorius af Nyssa framstälde den åsigten
{Or. cat. 8 och 35; lls[ü t/nr/r^ Opp. 2: 12; 3:
226—229, Pariseredit. 1630), att själen, såsom
varande af Guds slägte, måste omsider
återvända till Gud, och att det lidande, den under
sin skiljsmessa frän honom måste lida,
förorsakas af synden, icke af någon lust frän Guds
sida att plåga menniskan. För den skull skall
det onda omsider upphöra att finnas till.
Dygden är i detta lifvet detsamma som själens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
