Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina egna anteckningar så vidt de röra expeditionen åt Vesterbotten år 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pompöst intåg uti Stockholm: möttes på Skeppsbron af
Adlercreutz, den han helsade såsom: “Finlands hjelte“ och fick till
svar att han sjelf var “hela Sveriges”; tog, efter denna
theaterscens slut, det ståtliga Westmanska huset till högqvarter;
omgaf sig med en stark hedersvakt jemte skarpladdade kanoner,
och fordrade förhöjdt traktamente åt sina underhafvande.
Detta Adlersparres tilltag väckte uppseende och tolkades
på olika sätt. Hans beundrare sade: “om den djuptänkte
mannen icke offentligt uppsagt Gustaf Adolf tro och lydnad, hade
aldrig revolutionen utbrustit; och ehuru ett opåräknadt
handtag understödde hans grundtanke, eller att Sverige skulle blifva
en fri, konstitutionel stat, så måste han med sin, genom den
vestra arméens närvaro egande fysiska styrka, förhindra
återgången till det gamla systemet och hålla förbättringens bana
öppen, tills rikets ständer hunno samlas. Andra påstodo att
han var en liten Bonaparte, som nog kunde få lust att göra
sig till konsul eller, i för landet lyckligaste fall, ville bortskänka
arfsrätten till kronan åt den furste, af hvilken han säkrast
väntade sig förtroende och inflytelse på regeringsärendena, framför
alla andra. Massan trodde egentligen ingenting, utan blott
hoppades på en för fäderneslandet nyttig nu gryende framtid. De,
som med oväld och lugn följde händelsernas gång, anade att
han ifrån början icke sjelf visste hvad han i fortsättningen
skulle komma att göra, mer än söka få ett moraliskt välde
öfver riksföreståndaren; prinsen af Augustenburg vald till
thronföljare, samt en indrägtig syssla i belöning. Huru det första
af dessa syftemål skulle vinnas, gaf erfarenheten vid hand. Hertig
Carl, i själ och hjerta svensk, hade väl af naturen häftigt
sinnelag paradt med begär att göra uppseende, men svagt förstånd,
och lyssnade derföre gerna till andras råd, när de gåfvos i
kraftiga ordalag utan anstrykning af förmynderskap. Den
konseljledamot, som stod uti högt anseende hos regenten, kunde
äfven räkna på stort inflytande hos sina medbröder, af hvilka
blott Adlercreutz egde en, ehuru sällan begagnad, fullkomlig
sjelfständighet.
Adlersparre förmådde, eller sade sig åtminstone hafva
förmått hertigen till kronans emottagande: och lät sedan tiden
bestämma hvad som vidare borde offentligt göras, medan han
hemligt verkade efter omständigheterna.
I början på Juni månad ingaf general Armfelt en, af
vänner och gynnare inom hofvet särdeles förordad afhandling, hvaruti
han visade huru nödvändigt det vore, att en tillräckligt stark
corps skyndsamt utsändes och landsteg norr om Kamenskys
armé, hvilken, lemnad ensam med general Wredes, annars skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
