Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mina egna anteckningar så vidt de röra expeditionen åt Vesterbotten år 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de närmast befintlige Svenskarne ett par salvor i ryggen. Dessa
förorsakade mera bestörtning än skada; och dä Svenskarne,
efter någon besinning, ryckte fram för att anfalla med
bajonetten, gjorde liyssarne ej betydligt motstånd, utan begåfvo sig
på hemvägen, lemnande Lovisin och von Hennigs i ovisshet
om, antingen de utgjorde en särskild corps eller hörde till de
Giborys.
Lovisin, som först erhöll orderna om reträtt och just stod
i begrepp att börja densamma, då den oväntade påhelsningen
skedde, företog nu sitt återtåg långsamt; kvaremot v. llennigs
icke kunde göra likaledes förr, än hans ännu långt ätskilbt
stående plutoner hunno sluta tillhopa. Detta märkte de Gibory,
lät sina jägare förfölja gardet på vägen åt Säfvar och sökte
upprulla drottningens lifregementes bataljon, på dess venstra
flygel; hvilket förorsakade så stark skjutning åt det hållet, att
v. Hennigs beslöt sjelf skynda dit med en liten, sluten trupp.
Under vägen stannade soldaterna tvärt; gjorde venster om,
spände hanen och frågade; "få vi inte skjuta på de der?“
Majoren kastade blickarne i den riktning man utvisade, hvarvid
han sag en trupp göra sig färdig att gifva eld: men, villade
genom afståndet, eller färgbrytningen mellan träden, syntes den
honom så lika klädd ined von Engelbreehtenska bataljonen, att
han trodde densamma vara anländ såsom förstärkning från
Säfvar och sprang fram ett stycke, ropande; "Schiessen sie doch,
um Gottes willen, nicht: Wir sind ja das Leibregiment“*’.
Misstaget räckte likväl ej länge och de för det mesta uti kedja
formerade kompanierna, nödgades samla sig på flera punkter till
genombrytning med bajonetten. Med lrvilken tapperhet detta
verkställdes, bevisa förlust-rapporterna; ty bataljonen förlorade
ej mer än 27 man fångne mot 101 dödskjutne och blesserade.
Gardet, som äfven slogs utmärkt väl, stötte till armécn kl. 48
om aftonen nära Joliannesfors bruk. Von Hennigs kom ej förr
än kl. 5 följande morgon, skogsledes till Ratan med 100 man,
dit ungefär lika mänga af hans bataljon, ehuru på en annan
väg, samtidigt inträffade.
Omkring middagstiden voro de vid Säfvar ömsesidigt
kommenderande generalerne, på visst sätt, i enahanda belägenhet.
Båda ansågo sin sak förlorad, om motståndaren ej med det
snaraste ginge sin väg. Kamensky egde, i motsatt fall intet
annat val, än det förtviflade att söka rädda sig sjelf jemte så
många, som orkade följa honoin genom vilda skogar norr ut,
efterlemnatide resten invigd åt fångenskap. Wachtmeister hade
*; Detta har jng hört berättas af tvenne officerare vid näoide regemente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
