Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grefve Hjärne var ren i sina afsigter, oföränderlig i sina tänkesätt, saktmodig, i sin religion, i sin tillgifvenhet för konung och fädernesland oskrymtad och uppriktig, följde ärendena med en oafbruten uppmärksamhet, hade en fin takt, en redig urskillning. När han 1768 distinguerade sig i frågan om konungens afsägelse, följde han sin öfvertygelse; nedlade villigt sina ämbeten i Mars månad 1772, i hopp att därmed bidraga till partiernas komposition, svarade alltid med nit mot konungens förtroende och saknade det utan oro. Vid rådkammarens bouleversement lemnade han utan svårighet sin plats.
Grefve Ribbing dog vid den tid jag börjat omröra, nämligen vid slutet af år 1783. Om någon förtjent den ärofulla titeln af en ärans man, så var det han. Han var en af de sällsynta menniskor, som utan stora kunskaper och utan snillegåfvor kunna med värdighet pryda stora ämbeten, och vinna högaktning igenom ett allmänt förtroende. Hans uppförande vid enkedrottningens sista sjukdom och efter hennes död förtjenar den största vördnad. Jag hade tillfälle att då se och admirera honom i de mest brydsamma omständigheter och starka scener. Han dog, verkligen saknad af konung och allmänheten. Jag ville önska mig skicklighet att författa hans äreminne, och jag skulle med glädje företaga mig detta arbete.
Grefve von Stockenström var en alldeles ovanlig parvenu; han såg i lyckans tillväxt endast nya skyldigheter, aldrig frestelser. Hans ämbetsförvaltning, hans oveldighet, hans ståndaktighet i tänkesätt och uppförande äro allmänt kända. För min enskilda del glömmer jag aldrig min känsla, då han dagen efter grefve Fersens arrest kallade mig till sig, meddelade mig sina reflexioner, gaf mig faderliga råd, samt med rinnande ögon och darrande hand lemnade mig att föredraga sitt afskedsmemorial, hvaraf dock konungen länge uppehöll expeditionen.
Grefve Bielke hade i sin ungdom fått en alldeles skolastisk uppfostran, hvilken, uppblandad med intryck af stora världen, förorsakade hos honom de kontraster, hvilka likväl förtjente mindre kritik än de ofta fingo. Han var, hvad man med ett ord kallar, en honnête homme, i all force af termen. Hans konversation var litet chargerad; men hans style épistolaire elegant, äfvensom de flesta af hans haranguer. Han var stolt i själen, hastig i omdömet, kanske mera hugad än danad för affärer. Driftig och applicerad, underhöll med Saussure korrespondans, och tillbragte större delen af de senare åren med lektyr alla aftnar. Bonnet var för honom en auctor classicus, och han approfonderade "Les erreurs et la vérité", en bok, som utan att begripas, upphöjdes och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
