Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig satt till bords, hade hon efter en lång konversation, stående bakom hans stol, själf tagit ett glas af bordet, slagit däruti champagnevin och presenterat honom. Generalamiralen, sedan han utbedt sig att få dricka hennes skål, begärde att få behålla glaset till åminnelse af en så stor ära. Kejsarinnan ryckte det tillbaka, fällde det liksom af våda i golfvet och sade honom, att hon önskade få lemna en mindre fragil souvenir af sina tänkesätt. Hans nya adelskap, ty fadren blef adlad för hans skull, medförde väl någon incongruité för hans höga ämbete; men som kommendör flyttades han i riddarklassen. Man rådde honom att skrifva sig blott Trolle och ej af Trolle, som han i början af modestie antagit, och sedan kunde man snart räkna honom till de gamla Trollar. Han dog i sina bästa år 1783 och succederades af
Grefve Ehrensvärd, hvilken likväl då endast fick titel af öfveramiral. Hans geni är allmänt kändt och respekteradt, hans kunskaper många, hans vandel utan fläck. Bataljen i Svensksund och flere hans förrättningar bereda hans minne en heder, som ej förringas af hans öden.
Statssekreteraren von Carlson hade all möjlig förtjenst af ordning och arbetsamhet och många qvaliteter, som gjorde honom älskad af sina vänner; men han prevenerade ej okända i sin förmån. Konungen hade mycken vänskap för honom, men efter 1786 års riksdag supplanterades han af Lagerbring.
Statssekreteraren Franc var en träl i sitt arbete, löjlig i sin vanité, important, hög, men glad och aimable med sina vänner. Han följde kungen på dess utrikes resor, stretade länge med bekymmer af yttersta behof, fick dem slutligen ganska väl uppfyllda vid ryska freden och andra föregående tillfällen tillsammanlagda och — blef just då olycklig.
Jag nämner icke general Wrangel, som öfversköljde oss i brännvin och brände upp sin egen reputation; icke alla människors vän general Klingsporre, hvilken hade lika facilité för alla roler och, osäker om sin genre, repeterade dem alla; icke några kommande och gående projektmakare, hvilka antingen voro blott komparser, eller stego som raketer, lyste, smällde och kreverade. Jag talar icke om grefve Munck; han var dömt sig själf. Men general Toll återstår mig.
Jag måste vidröra honom, men jag skall vara kort och billig. Hans lefnad smakar äfventyr: han började med att vara underofficer vid flere regementen, blef sedan vice häradshöfding, hade domareförrättningar och blef därefter öfverjägmästare. Det allmänna rykte, att han vid 1765 års riksdag stal en del af Mössornas kassa, har jag aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
