Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturlig, att då få dö som Carl på en échafaud, hellre än stupa för en Damiens eller Ravaillac. Hans imagination arbetade grufligen, och jag lät hållas, till dess han började vilja uppleta sin Cromwell. Omöjligheten af en sådan existens i detta land sökte jag då bevisa med olikheten uti nationernas lynnen och en ännu större emellan honom och Carl; men detta ämne följdes länge under tilltagande ohyggligheter, till dess vi ändtligen åter igen kommo till Lovisa Ulrika, till Mars månad, till frimureriet och mycket annat därtill hörande.
Vi trampade; stannade vi ett ögonblick vid fönstret, så sågo vi Fersens hus m. m., och allt hvad vi sågo var fatalt. Jag entamerade Brunkeberg, men när jag gjorde någon fråga om bataljen därstädes, svarades mig: "Ha! kateketisera mig ej i Guds namn!" Ville jag berätta, så antingen talte han för sig själf sakta eller svarade: "Förlåt mig, min patron, det var inte så".
Kl. half 12 voro vi då bägge uppgifna. Han satte sig på en bänk under fönstret, befallde mig sitta bredvid sig, tog mig uti bägge händerna och brast uti en violent gråt. Jag mediterade många projekter, men trodde bäst att låta honom hållas, då jag däraf väntade antingen någon lättnad för hans chagrin eller någon sömn. Jag bedrog mig på bägge. Gråten påstod en half timme, andedrägten blef tätare, äfvenså hostan... Han steg ändtligen upp och började åter promenera sig... Emellertid tilltog inquiétuden, han gaf en hög attention åt den minsta knäpp, hans uppsyn och min voro gräsligen altererade, han höll mig både i handen och i kläderna, och som vi kommo till dörren, öppnade jag den hastigt och tillsade Russa att komma in med ett glas vatten. Det skedde strax, och sedan han gjort tecken åt Russa att gå ut, utan att säga något ord, offererade jag genast vattnet, som accepterades, och vi satte oss åter på en bänk.
Jag rappellerade honom, huru han i det rummet 1772 om våren tog emot den stora deputationen med konungaförsäkran, huru där då var städadt, huru allt gick till. — Nej, det gick intet. — Om den stora slottsbranden, då likväl det galleriet blef konserveradt, — Nej. — Ändtligen föll han själf på den idéen, att vi skulle förtälja hvarannan vår barndom och första ungdom. Jag égayerade mina konfessioner på allt möjligt sätt, och han förtäljde vissa saker med sin vanliga agrément; men det räckte ej — en tvär tystnad, häftig promenad, mattighet och agitation aflöste hvarandra.
Jag uthärdade till kl. 2, då jag ändtligen, i anledning af min erinran om ryska posten, fick lof att tillsäga Russa att låta höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
