Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frietzsky. Lantingshausen uppförde sig där, som alltid, med klokhet, ära och ömhet för ämnen, som icke böra äfventyras. Han var kanske den, som mest hjälpte kungen att hålla deliberationerna vid skopan, och tydligast, men tillika beskedligt visade den gräns, hvaröfver man icke skulle varda gångandes; också gick kungen ur tiden med en stor respekt för honom. Trenne hederliga män distinguerade sig äfven på det fördelaktigaste sätt, nämligen assessorerna von Stockenström och Heijkenskjöld och brukspatron Tersmeden. Claes Lewenhaupt var kall och fier, men manquerade icke hvarken skyldigheter eller attentioner. Adolf Hamilton var ifrån kungens intimité och dagliga umgänge öfvergången till hans uppenbare fiende. Han hade mera qvickhet än kunskap. Ton af stora världen gjorde hans galla mera bitande, men han hade mycket litet värdighet, och kungen förstod allt för väl att skämta sig ifrån honom. Mannerheim var väl bitter, men beskedlig och talte sällan. Rappens reputation, som han egde på riddarhuset, kunde jag aldrig begripa. Han talte en gång 1789 och 3 à 4 gånger 1792, men han talte stenstil med timidité och så litet determineradt, att kungen trodde honom vilja göra sig väg till finansminister. Det fann jag likväl icke heller.
Utaf de öfriga stånden voro kärnkarlar skickade.
Wallqvist talte oupphörligt, men begärde aldrig mera än 2 minuter att säga, huru saken förekom honom. Fanten talte sällan, men verkligen bra, isynnerhet en gång uti frågan om uppgälden, där han skilde frågorna och framsatte riktigt ämnet. Nordin talte ingen enda gång högt, men hviskade så mycket mera; han renoverade hvar morgon sin toupée under "allra ödmjukaste tjenare" för hans nådiga herrar af adeln, när de kommo in eller nyste. Borgarne voro präktiga. De bugade sig och refererade sig allra ödmjukast till herr finansministern, under det Håkansson, tjock i halsen som en domherre, gaf en fatiguerad complaisant nick. Kungen var icke nöjd med detta titulatur, men det kunde icke korrigeras; de författade långa memorialer, hvarföre Gud deras själar evinnerligen fröjde! — ty de voro äfven så många lindringar i mitt besvär. Hoppenstedt skref mindre memorialer, men han gömde lärdom och spiritus i sin hakpåse. Borgmästare Fagerström, det mest ilskna kräk, som någonsin burit människonamn, var en arbetande ledamot, sökte sak med adeln och ville ändtligen leverera Rappen en batalj; men han kräktes dagligen galla och hostade så oanständigt, att kungen visserligen aldrig tillåtit den skönaste grefvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
