Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett sådant utkast var konungens skådespel "Birger Jarl", som af Gyllenborg och Adlerbeth gemensamt bearbetades för scenen. Gyllenborg ger villigt sin unge vän största hedern af detta arbete, och konungens granskning af det gemensamma arbetet skänkte Adlerbeth ett frikostigt erkännande — stundom, såsom det synes, på den äldre skaldebroderns bekostnad. Ursprungligen afsedd att såsom ett "divertissement" ingå i samma stycke var operabaletten "Eglé", bearbetad från franskan af Adlerbeth. Följande året uppfördes "Eglé", så väl som en annan operabalett. "Neptun och Amphitrite", af samma hand, äfvenledes efter franskan, såsom själfständiga teaterstycken.
Adlerbeths användbarhet för dramatiskt författarskap, understödd af hans musikaliska talang, kunde ej annat än befästa den ynnest, hvarmed han tidigt omfattades af den för den svenska teaterns utveckling så varmt nitälskande konungen. De båda operabaletterna följdes 1777 af den ofvannämnda tragedien "Iphigenie", som då utfördes med musik af Uttini till de af Adlerbeth däri inlagda chorerna. Därpå följde operorna "Procris och Cephal" och "Amphion", båda efter franska original med musik af svenska tonsättare, samt en prolog vid firandet af kronprinsens födelse, alla 1778. Ett själfständigare arbete än dessa öfversättningar och tillfällighetsdikter och som under längre tid höll sig på scenen, var Adlerbeths opera "Cora och Alonzo", med musik af Naumann. Täflande med Kellgrens "Aeneas i Carthago", valdes denna dikt, hemtad till sitt ämne ur Marmontels "Les Incas", till den festföreställning, hvarmed det nya operahuset invigdes åt "Patriis Musis" 1782. Om härtill lägges Adlerbeths medarbetarskap i "divertissementet" till Gustaf III:s skådespel "Gustaf Adolfs ädelmod", så är raden af de Adlerbethska ungdomsarbeten för scenen, som först gjorde hans namn kändt, afslutad. Till hans mognare år hörde originaltragedien "Oedip", uppförd 1792 några dagar före konungamordet, det sista skådespel, som Adlerbeths kunglige beskyddare bevistade. "Oedip" var föremålet för Gustaf III:s sista samtal med den skald, som han redan 11 år förut, då tanken på instiftandet af Svenska Akademien obestämdt föresväfvade honom, i främsta rummet ansett där böra få en plats.
Om Adlerbeths dramatiska författareskap utgjorde den förnämsta förutsättningen för hans ställning inom Gustaf III:s vittra krets, så fann dock konungen snart, att den unge vitterlekaren var användbar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
