Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egennytta: sedan han lemnat statsrådet, betingade han sig ingen annan förmån än bibehållandet af en liten pension, som han uppburit ända sedan Gustaf III:s tid. Hans lefnadsbehof voro enkla, hans vanor så väl som hela hans väsen utan flärd och skryt.
Adlerbeths friska och sunda kropp och hans måttliga lefnadssätt syntes lofva ett långt lif. Ännu några månader före sin bortgång hade han skrifvit till sin vän Rosenstein och liknat sig och honom vid "tvenne friska stubbar, enda lemningar af Gustaf III:s egen plantering." Men plötsligt och oförväntadt kom dödsbudet. Det var på Ramsjöholm den 7 Oktober 1818: "middagsbordet var dukadt, hans systrar afbidade länge i matsalen hans ankomst, man sökte honom i biblioteket, och där fann man honom afsomnad, liggande framstupa på golfvet." På den plats, som varit honom kärast i lifvet, det fäderneärfda Ramsjöholm, bland sina kära böcker fick Gudmund Adlerbeth sålunda sluta sitt hedrande lif, 67 år gammal. Hans stoft hvilar i familjegrafven i Svartarps kyrka.
Om få samtida har omdömet öfver personlighetens kärna utfallit så enstämmigt som öfver denne man. Äldre och yngre gåfvo enskildt och offentligen uttryck åt sin saknad. Vitterhets-Akademien lät öfver honom prägla en medalj (graverad af Salmson) med omskrift "Nulli flebilior". Hans vänner Rosenstein och Leopold erforo hans bortgång med tårar. "Jag vet ej", skrifver Leopold till Rosenstein, "om någon bättre, ädlare och på flera sätt märkvärdig man kan dö i vårt land, och jag säger detta, utan att likväl glömma hvem jag skrifver till. Åter begynna mina ögon att rinna." Rosenstein ville i en minnesteckning i Vitterhets-Akademien hedra sin bortgångne väns minne, men kunde ej bemästra sin sorg. Hartmansdorff, Adlerbeths yngre samtida, yttrar om honom: "Det är svårt att säga, om han var vördnadsvärdare såsom talare på rikssalen, såsom rådgifvare inför tronen eller såsom husfader på landet. Jag har sjelf sett, huru älskvärd han var i denna ställning, hvaruti han syntes trifvas bäst." Alla prisa Adlerbeths kunskaper, hans fosterländskhet, hans sedliga renhet och flärdlöshet.
Vackert har Esaias Tegnér i ett bref till Jakob Adlerbeth uttryckt ett yngre slägtes vördnad för den bortgångne Gustavianen, honom, som han kallade "svensken med romaresinnet": "Din far var dock i sanning både som litteratör och författare nationens prydnad. Af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
