- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 2. Historiska anteckningar af Gudmund Göran Adlerbeth. Band 1 /
53

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det är hr Elliots personliga både dristighet och skicklighet, som Sverige till största delen har att tacka för sin räddning. Hela hans ministeriella förrättning var företagen på eget ansvar utan uttryckliga ordres. Från Carlstad reste han några dagar före konungen, och det är hans operationer hos prinsen af Hessen, som man har att tillskrifva denne herres dröjsmål att angripa Göteborg, som då säkert fallit i hans händer. Konungen sade han torra sanningar, såsom: att han ej förstod krig och ej borde befatta sig därmed. Det var han som förmådde konungen till kungörelsen från Carlstad, för att försona sig med nationen. I kraft af detta stillestånd måste de danske utrymma allt hvad de intagit, och konungen smickrade sig af den äran att hafva tillintetgjort en trolös fiendes försök, som velat begagna sig af hans förlägenhet, samt att af ett värnlöst land för dess räddning emottaga hela tacksamheten, hvilken dock med större skäl tillhörde engelske och preussiske ministrarne och deras hofs interesse med Rysslands tillväxt. Konungens varsamhet, rådighet och outtröttlighet hade dock i nationens ögon ökat hans anseende, äfvensom faran af en fiendes inbrott i hjärtat af riket låtit den känna nödvändigheten af den närmaste förening med sin konung, och att däraf berodde rikets själfständighet. Ett tillärnadt infall i Jemtland vid samma tid, som det bohuslänska verkställdes, blef afvärjdt genom landets inbyggare utan all regeringens åtgärd; oansedt landshöfdingen i Gefleborgs län (grefve Cronstedt) tillstyrkt, att fienden måtte lemnas obehindrad framfart, på det han ej skulle retas till hårdhet genom ett oförmöget motstånd. Detta råd, ömsom uttydt för feghet och otrohet, ådrog honom hela landets misstroende.

Ställningen uti Finland var emellertid mycket förändrad. Konungen hade där lemnat sakerna i den största förvirring. Det försäkras, att man vid konungens afresa ej egde någon ordres-journal och så litet hade reda på utkommenderade poster, att en och annan blef flere dagar utan mat och måste genom ett slags skallgång uppsökas. Officerarnes tänkesätt och ton voro väl lika som tillförne, men de hade förlorat det ögonblick, då något hufvudsakligt kunnat uträttas. Hos hertigen af Södermanland, som emottagit ett i konungens hand alldeles kraftlöst befäl, hade i början af September en del finska chefer och officerare, anförda af öfverste Montgomery, anhållit, att hertigen ville sätta sig "à la tête för arméens röst", befrämja riksdag, fastställa en vapenhvila med Ryssland till lands och sjös och utrymma Högforspasset, hvilket, sedan öfversten baron Hastfehr i slutet af Augusti äfven upphäfvit blokaden af Nyslotts fästning och utrymt förstaden, var det enda fotfäste, som de svenske egde qvar inom ryska gränsen. Många tro, att hemliga afsigten med denna beskickning varit att tillbjuda hertigen kronan. Denne herre yttrade sig föga öfver de gjorda förslag, men visade hvarken med dem eller arméens öfriga steg något missnöje; säges äfven utan misshag hafva hört öfverste Anckarsvärds med fleres yppade förslag om inskränkning i konungamakten[1],


[1] Ifrån Finland skrefs, att hertigen skall strax efter anträdet till befälet affekterat mycken stränghet, hotat med straff efter krigsartiklar, i händelse af minsta olydnad m. m. Öfverste A. skall afstyrt detta i omständigheterna ovisa och obrukbara uppförande. På hertigens yttrade önskan, att vid en riksdag all förföljelse måtte undvikas och 1772 års regeringsform ej rubbas, skall han då fått till svars, att det förra kunde man önska, det senare hvarken önska eller hoppas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:08:56 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/f3gd/21/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free