Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svar. Och då tillstyrkte grefve Fersen, att tvenne propositioner måtte göras: den första till bifall af herr Frietzskys förslag, den senare att landtmarskalken måtte uppvakta H. Maj:t med underdånig anmälan af adelns beslut, jämte betygande af dess oföränderliga uppsåt att hvarken därigenom, eller i någon annan måtto, kränka H. Maj:ts höga rätt eller rubba dess evärldeliga ärestod, 1772 års dyrt besvurna regeringsform. Båda propositionerna gjordes och besvarades med mångfaldiga ja mot några få nej. Den fastställda förklaringen till konungen förestafvades i likformighet därmed af grefve Fersen till papperet, och om beslutet skulle de öfriga stånden genom protokollsutdrag underrättas.
Bland de ledamöter, som talat öfver saken, hade någon tillstyrkt, att förklaring skulle sökas enligt regeringsformens 57 §. Denna mening var oförgripligen den sundaste. Man hade undvikit att uppenbarligen öfverträda en kunglig befallning, man hade visat mera vördnad för majestätet, mera förtroende för medständer. Men harmen öfver olagligheten af konungens förbud och en viss oböjlighet i en stund, då foglighet bäst behöfts, styrde sinnena till ytterligheter. Landtmarskalken, som redan blottat alla sina brister, ökade den medömkan eller det förakt han därmed ådragit sig, genom den svaghet, man icke af honom väntat, att emot sin vilja göra en förbjuden proposition.
Då jag samma afton uppvaktade konungen, beklagade H. Maj:t sig mycket öfver de olägenheter, som medfölja riksdagar. "I kallen", sade han, "detta frihet och finnen icke, att det är ett själfsvåld, som kastar Eder i yttersta osäkerhet." Jag svarade, att stridigheter voro ett nödvändigt ondt vid fria öfverläggningar och otydliga regeringslagar, samt att hvad som i närvarande fråga vållat så mycken oro, var farhågan att beskattningsrättigheten i nationens ställe skulle kunna komma att utöfvas af 30 personer, ett exempel för friheten, så mycket vådligare i en framtid, som en konung lätt kunde vinna flesta rösterna i ett så föga manstarkt utskott. Detta inkast gaf anledning till ett längre samtal, hvilket slöts med den utlåtelsen å konungens sida, att ehvad steg patrioternas tilltagsenhet äfven tvunge honom att taga, ville H. Maj:t dock andra gången göra fäderneslandet föräring af dess frihet, men tilllika arbeta därhän, att, till riksdagars undvikande, i stället för riksens ständer, ett utskott af dem inom viss tid måtte ordentligen sammankallas att afgöra beskattningsverket. Det förslag, som vid riksdagens slut väcktes i presteståndet, var således redan påtänkt.
Konungen, förtörnad öfver hvad som händt, befallde landtmarskalken att genom anslag sammankalla adeln till nytt plenum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
