Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varnadt, att om emot förmodan någon proposition skulle på rikssalen förekomma, som syftade på envälde för konungen, skulle ståndet den med ståndaktighet förkasta och med lif och blod försvara rikets nuvarande regeringssätt; men i fall något annat förslag uppgåfves till allmänt bästa, borde de förena sig om sådant svar, de funno lämpligast.
På den utsatta tiden intog konungen sin tron, icke för att med sin vanliga mildhet beveka, utan för att med en ljungande vrede förkrossa. H. Maj:t höll ett tal, som begyntes med erinran till ständerna om hans förmaning för 14 dagar tillbaka att taga skyndsamma mått till rikets räddning och sin befallning, att de till öfverläggning därom måtte förordna ett utskott; att detta kunnat sättas inom tre dagar, en till elektorsval, en till utskottets och en till kungörelsen om de där invalde ledamöter; att de tre ofrälse stånden sådant ock med enighet och ordning fullgjort, men att adeln däremot förspillt en dyrbar tid med onödiga öfverläggningar i ämnen, som ej hört till dess åtgärd, icke hörsammat konungens bud genom landtmarskalken att därifrån afstå, utan tvärtom flere ledamöter missfirmat honom på den stol han, såsom konungens fullmäktig, bland dem innehade, och tvungit honom att med besvär vända sig till tronen; att konungen väl visste, att många bland adeln voro oskyldiga till så grofva förbrytelser, hvarvid H. Maj:t med särdeles välbehag undandrog dem, som bevittnat landtmarskalkens skrift. I öfrigt fingo de, som kände sig sakre, taga konungens ord till sig, då däremot de obrottsliges samveten dem bäst frikände.
Sedan konungen däruppå låtit uppläsa den af landtmarskalken ingifna skriften, fortfor H. Maj:t: att i detta olagliga och oordentliga förhållande lätt igenkändes den gamla själfsvåldsandan, hvilken under frihetens namn vill utöfva enskild ärelystnad, upplifva den qvafda aristokratien och, för att återtaga järnspiran öfver nationen, skrämma den med farhåga för envälde, det konungen frivilligt sig afsagt, och om händelsernas lopp återsatte det i hans hand, aldrig ville behålla; att konungen ansåg för den första af sina skyldigheter att näpsa dem som, sedan de burit förmätna händer på hans faders krona, nu ville ryckas om spiran med honom; att om, i brist af snara försvarsanstalter, kusterna härjas, Finland brännes, hufvudstaden hotas, blefve det ej konungens skuld, utan deras, som hellre ville taga lagar af ett ryskt sändebud i Stockholm än uppoffra enskilda afsigter, till hvilkas befrämjande alla konungens gärningar, äfven de oskyldigaste, blifvit till det värsta uttydda, nationens nit till sin konungs försvar tadladt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
