Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyda, såsom oskiljaktiga medlemmar af den rikskropp, konungen såsom hufvud egde att ostympad regera, hade alla hans planer blifvit förryckte och de sedan inträffade händelserna förekomne. Att sakerna då fått en annan vändning, är ostridigt; men månne icke konungen fått ett nytt och skenfagert skäl att för de tre ofrälse stånden än ytterligare afskildra adeln såsom olydige rebeller? Eller månne icke därigenom en eld blifvit upptänd, som snart kring hela Sveriges rike kunnat utblossa till ett förfärligt inbördes krig? Man besinne blott menighetens dyrkan för konungen och hat till herrarne i denna stunden! Emellertid förblifver det en sanning, att konungen begick ett lagbrott, hvaruti de ofrälse stånden deltogo, då de sig emellan med uteslutande af ett riksstånd fortsatte öfverläggningen på rikssalen[1].
Den angick efter adelns utvisande de ofrälse ståndens privilegier, hvilkas sammanfattande H. Maj:t i ganska nådiga ordalag beviljade och befallde dem utse hvarje två fullmäktige, som därom med konungen kunde öfverlägga. För denna kungliga nåd aflade biskop Wallqvist, borgmästaren Spak ifrån Westervik och riksdagsbonden Nils Svensson ifrån Skåne (som vid sista riksdagen varit talman) hvar för sitt stånd underdånig tacksägelse, hvarpå konungen lemnade rikssalen under utrop af "lefve konungen"!
Adeln hade emellertid förfogat sig till riddarhuset, där anleten, åtbörder och ett oredigt sorl af halfbrutna ord uttryckte många skiljaktiga sinnesrörelser, häpenhet, harm, ifver och fruktan. Efter någon stund tog grefve Fersen till orda. Hans köld och sinnesstyrka öfvergåfvo honom icke. Han föreställde, att adeln voro tillvitelser gjorda, som den ej kunde eller borde vidkännas; att den befallda afbönen hos landtmarskalken var ett straff, det ett helt riksstånd ej kunde undergå, innan utredt blifvit, om det förbrutit sig; att adeln fördenskull först borde vara betänkt på sitt urskuldande, till hvilken ända sakens förlopp af protokollerna borde upplysas och dessa justeras såsom innehållande enda grunden till samhällens säkerhet i sina gärningar och beslut, samt att dessa nödvändigt egde mera vitsord än 51 personers intygande. Friherre De Geer och flere understödde denna tanke med all styrka, och lagman Spaldencreutz tillade att, för att med mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
