Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1789 års campagne aflopp med lika ringa förmån som 1788 års, men företedde ett ganska olika skådespel. Arméen, eller kanske rättare officerarne, täflade att visa tapperhet, att lyda konungen och att utan förbehåll hålla lif och blod osparda. Långt ifrån fruktlösa politiska rådplägningar, inskränkte de sig till en blind undergifvenhet för ordres, hvilka icke alltid röjde den ömhet för människolif, som utmärker rättskaffens fältherrar. Hans Maj:t, brinnande af håg att aftvå sina vapen förflutna årets förmenta vanära, ville göra underverk lika konung Carl XII:s. Och sättet att med en hand full folk gå bröstgänges mot en öfverlägsen fiende föredrogs framför Turenners och Montecuculiers sluga planer. I anledning af general Kaulbars’ reträtt yttrade H. Maj:t en gång till baron Gyllengranat: "Sachez que je pardonne tout à mes officiers généraux, excepté de se retirer". En annan gång applåderade konungen med mycket välbehag öfverste De Lavals yttrande vid H. Maj:ts bord, att man i fält borde gifva mycket åt hazarden. Baron G. kunde ej hålla sig från den repartien, att den taktiken kostar minst på hufvudet. Konungen kände krigskonsten så litet, att han sade sig vilja vara mästare af Fredrikshamn, för att med en "parti bleu" kunna oroa Petersburg, som ligger 30 mil därifrån. Man vet att "parti bleu" kallas ett ringa antal folk, som utskickas på ringa afstånd så lätt equiperade, att de ej hafva mer mat med sig än de kunna beqvämligen bära. Under allt detta tillät konungen unga oförfarna ynglingar, som han inlät i sitt umgänge, att ridiculisera gamla militärer och sjunga visor om generalerna, bland hvilka han isynnerhet moquerade sig öfver general Siegroth, emedan han fann honom ledsam och grälig.
Med så bristande insigter, med lika bristande tillgångar på folk, penningar och andra anstalter, kunde kriget icke medföra annan verkan än ett fruktlöst uppoffrande af Sveriges krafter. Missnöjet i nationen hade ock ofelbart utbrutit, om icke ståndens jalousier ifrån riksdagen fortfarit och blifvit underhållne. Denna vrånghet var så utmärkt, att alla olyckor uttyddes af menigheten såsom förräderier. Sålunda hette det, att officerare vid Björneborgs regemente, som blifvit slagne vid Porosalmi, voro ihjälskjutne af sina egna soldater, för det de ej velat gå på; så mycket mera sanningslöst, som just officerarne rallierat soldaterna, hvilka velat vika. General Kaulbars utropades öfverljudt för förräddare, och kontreamiralen Liljehorn sades hafva fått ryska penningar. Mortaliteten i Carlskrona sattes på herrarnes räkning, som låtit förfalska medikamenter och uppblanda mjölet i förrådshusen med kalk. Presidenten grefve Munck debiterade uppenbarligen, att sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
