Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdagen. Denna bekymmersamma reglering var ock föremålet för ständernas sammankallande och alstrade af sig en myckenhet af projekter, vittnen af sina författares olika begrepp, kanhända äfven olika interessen, och hvilkas blotta läsning i många sammanträden sysselsatte hemliga utskottet.
Dessa förslag kunde hufvudsakligen indelas i två klasser: de som gingo ut på en prompt, och de, som åsyftade en successiv realisation af riksgäldssedlarne. Man satte i början af riksdagen presidenten Lagerheim i spetsen för det förstnämnda systemet och lagman Håkansson för det senare. Under riksdagen uppkommo vid öfverläggningarne mångfaldiga modifikationer. Naturligt var, att konungen och de, som hade bestyr med statsverket, skulle mest älska en skyndsammare realisation, såsom förmånligast i afseende på uppbörden af landet. Men denna operation kunde jämväl på tvenne sätt bestridas, antingen genom en betydlig rabatt på riksgäldssedlarne eller genom något ansenligt sammanskott till deras inlösande. Den förra utvägen ansågs såsom stridande emot ständernas garanti, den senare skulle betunga rikets invånare med nya bördor. Man trodde sig gå en medelväg, då riksgäldssedlarne nedsattes till 5/6 af deras numerär; då en förmögenhetsafgift utgjordes i silfver till 4 1/2 millioner r:drs belopp inom två år, hvarigenom 2/3 af riksgäldssedelstocken kunde med bankomynt inlösas; och då banken för den återstående tredjedelen utgaf banknoter eller kurantsedlar, som efter femton år äfven borde med bankomynt inlösas, hvartill fordrades en årlig amortissementsfond af 300,000 r:dr, hvilka skulle utgå af bevillningen, som fördenskull, då 1,150,000 r:dr utgjorde riksgäldskontorets säkra inkomst, borde ökas med 25,000 r:dr om året. Till bankens styrka, som således blefve det verk, hvilket allena besörjde om rikets mynt, borde en silfverdiskont jämväl inrättas, och den 1792 riksgäldskontoret tillagda diskonteringsrättighet banken tillfalla. Sådant var i korthet det projekt, som slutligen vann konungens bifall och som, oaktadt allt motstånd, borde så i hemliga utskottet som i ståndens plena genomdrifvas.
Konungen och hans rådgifvare funno nogsamt, att det egentligen var adeln, som skulle häremot lägga de svåraste hindren; ty säkraste tyngden fölle på jorden, och detta ståndets vana att hvarken lemna förebragta förslag ogranskade eller lätt gå ifrån sin öfvertygelse företedde liknelse, att pröfningen af denna finansplan skulle medtaga mycken tid och utdraga riksdagen, hvars slut af många orsaker påskyndades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
