Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Januari månad 1803, i anledning hvaraf konungen tog humeur, så att H. Maj:t på öppen cour yttrade mot honom sitt missnöje och vände honom ryggen, innan han hann att svara. Från preussiska sidan följde åter en ännu obehagligare not i Regensburg fram på vintern, som på en gång förebrådde Sverige dess passivitet under kriget och den del det nu ville taga i Tyska rikets ärenden, hvarpå äfven meddelades svar, som tillbaka utmärkte förtrytelse. "Sed vana sine viribus ira".
Beklagligast var den köld, som rådde emellan svenska och ryska hofven. Konungen hade en personel vänskap för kejsar Paul I, hvilken ökade hans smärta öfver denne herres våldsamma död. Den utmärkte sig genom en mindre sorgfällighet att med hans efterträdare bibehålla det goda förståndet, än Sveriges ställning mot en så mäktig granne fordrat. Konungen hade med möda velat emottaga grefve Pahlen, hvilken var skickad af kejsar Alexander att notificera hans faders död och hans eget anträde till regeringen. Missnöjet steg än ytterligare öfver Rysslands konvention med England, hvarigenom Sveriges interesse uppoffrades; och ansåg konungen ryske statsministern grefve Panin föga annorlunda än som en hyrd engelsman. Efter dennes fall syntes hofven mera benägna att närma sig till hvarandra; men hvarjehanda orsaker hindrade dock vänskapens befästande. Bland annat hade kejsar Pauls Seraphimer-ordenstecken endast blifvit öfversändt till Rysslands chargé d’affaires i Stockholm Alopæus att återlemnas, och konungen vägrade att emottaga det utan genom en ambassadör eller annan särskildt ackrediterad distinguerad person. Den nyss omtalte grefve Panin ville om våren 1802 göra en utrikes resa, hvartill han fått sin kejsares tillstånd, och ärnade taga vägen genom Stockholm. Konungen, därom underrättad, lät i Helsingfors genom h. exc. grefve Klingspor förbjuda honom att längre fortsätta resan i H. Maj:ts land. Grefve Panin svarade sig skola lyda, men vid sin återkomst till Petersburg äfven berätta för kejsaren detta i ett policeradt tidehvarf oväntade bemötande. Man bäfvade sedermera för hvart ryskt bref. Till all lycka lär grefve Panin ej varit nog ansedd för att vinna afseende på sina klagomål; men konungens steg emot en rysk undersåte kunde ej annat än stöta.
Då konungen besökte ryska gränsen, fann han bron vid Lilla Abborfors öfver Kymmene elf af ryssarne innehafvas. Den går öfver en arm af floden till en tvistig holme. Konungen dömde efter vanlig princip i rågångsmål, att halfva ådran borde tillkomma honom och halfva Ryssland, samt befallde därföre, att bron till hälften skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
