Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanlagda omständigheter bidrogo att gifva H. Maj:t elakt humeur, då prinsen förenämnde dag spisade hos honom, och sedan samtalet fallit på de uppbragta konvojerna, hade den oförsigtigheten att rent af försvara uppbringningen med påstående, att svenska skeppen fört kontraband-varor.
Detta var en formlig dementi, som upptände konungen till ett ifrigt utbrott och förorsakade en liflig ordväxling, hvilken slöts med en ovänlig skilsmässa och beslut å prinsens sida att med möjligaste skyndsamhet lemna Sverige. Han meddelade dock ej genast hvad som händt åt sina kavaljerer, utan allenast åt engelske ministern; upphörde från den stunden att betjena sig af konungens kök och ville äfven flytta ur öfverståthållarehuset, hvilket dock ministern förekom, till undvikande af éclat. Reseanstalterna påskyndades så, att prinsen den 2 Mars kunde begifva sig från Stockholm. Genom bemedlande föreställningar å ömse sidor förmåddes dock de brouillerade furstarne att se hvarandra innan afresan, och den 1 Mars spisade prinsen middag hos konungen, hvarefter de i enrum togo afsked af hvarandra. Vid utgåendet hade prinsen tårar i ögonen, så att skilsmässan förmodligen skett med förnyad vänskap. Prinsen af Gloucester tog vägen åt Westerås, Örebro, Trollhättan och Göteborg samt sedermera öfver Sundet till Köpenhamn, hvarifrån han ämnat begifva sig till Hannover och Berlin, men i stället, då liknelser till krig i hans fädernesland mer och mer yppade sig, såsom generallöjtnant i dess tjenst hemreste öfver Hamburg och Cuxhaven.
Prinsen hade ofelbart äfven så mycken del i den obehagliga rupturen som konungen. Men i allmänhet hade man orsak att beklaga konungens häftiga lynne, som fortfor att besvära alla dem honom omgåfvo. Högsint, mjältsjuk och fallen för häftiga utbrott, tålde han inga motsägelser. Oböjlig i sina fattade grundsatser att med en till tidehvarfvets lynne föga lämplig stränghet föra sin spira hemma i riket och utan afseende på rikets utblottade tillstånd ett högt språk med främmande makter, förlorade han tillgifvenhet utan att förvärfva aktning.
Huru grannlaga han var i allt hvad som angick hans höghet, kan slutas af den anekdot, att han ej fördrog bruket af ordet "vi" och "våra" i de artiklar, som inflöto i Stockholms Post-Tidningar, såsom i hans tanke blott passande åt konungaspråket. Som han trodde sin säkerhet bäst bevarad genom en talrik garnison, hade han tillåtit kompletteringen af de vid gardesregementena på statsberedningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
