Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till handgripligheter. Med missnöje har Armfelt antecknat
Sprengtportens förtrolighet med ett par ryska generaler, med hvilka
han sammanträffade under resan: Michelson, som sedermera 1788
blef Sprengtportens vapenbroder under kriget i Finland, och
Drewitz, känd för den grymhet och rofgirighet, med hvilka han
farit fram i Polen under striderna med de konfedererade. I
Dorpat, där ett kort uppehåll gjordes, sysselsatte sig Sprengtporten
företrädesvis med samtal med friherre Berndt Otto Rehbinder, en
finsk adelsman, kapten i svensk tjenst, som af missnöje med
statshvälfningen 1772 hade rymt till Ryssland, hvarest han sökt verka
för återställandet af frihetstidens statsskick — med rysk hjälp.
Han var nu »Kreisrichter» i Lifland och hade af kejsarinnan fått
det stora godset Waimel nära Riga. Oaktadt Sprengtportens
delaktighet i tilldragelserna 1772, syntes han och Rehbinder nu
vara i bästa förstånd. »Jag förmådde icke», säger Armfelt, »yttra
ett enda ord till honom: till den grad hafva alltid personer af
detta slag varit mig motbjudande».
I en by på andra sidan Grodno i Lithauen mötte de
resande en kurir, som medförde underrättelse om afslutandet af
freden i Teschen (den 13 Maj 1779). »Jag skall aldrig glömma»,
skrifver Armfelt i ett bref från Warschau, »den grämelse som
denna oförmodade nyhet förorsakade mig. Likväl blef jag
något tröstad af de ord, som kejsar Josef skrifvit till en af sina
generaler: La paix est faite, mais vous savez qu’elle est du genre
féminin».
Resan fortsattes emellertid till Warschau. Färden genom
Lithauen och Polen var högst mödosam, och tillståndet i detta
land väckte den unge svenskens lifliga förtrytelse. »Polackarnas
frihet», skrifver han, »är upprörande genom det missbruk som
däraf göres. Jag skulle hellre vilja vara slaf än hafva
medborgarrätt bland ett folk, som uppför sig på ett sådant sätt . . .
Aldrig kunna öfverflöd och elände erbjuda så slående motsatser
som här. Den polska aristokratien, omgifven af allt hvad
asiatisk och europeisk lyx har förfinadt, har vunnit detta på
bekostnad af det lägre folkets slafveri och tillintetgörelse. Detta
olyckliga folk är utsatt för alla möjliga slag af misshandel och
särskildt för ett slags landsplåga, som synes mig mera
förödmjukande än allt annat. Det är judarna, som vimla i detta land
och som hafva förpaktat allt möjligt: broar, båtleder, värdshus
o. s. v., och som med sin medfödda tjufaktighet förena en så
vederstygglig osnygghet, att luften nästan förpestas».
Ankomsten till Warschau skedde den 1 Juni. Efter resans
besvärligheter föreföll Polens hufvudstad Armfelt såsom »ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
