Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knappast hafva trott, att Gustaf III och Armfelt år 1783 — långt
innan de ömsesidiga paskillernas blomstringsperiod åren 1788—89
— skulle hafva utgifvit smädeskrifter om en af konungens
högste förtroendemän och om ett par af dem som tillhörde
deras dagliga omgifning. Den gamle riksdagskämpen, som hade
skäl att vilja hämnas den behandling, han undergick 1789,
hoppades att eftervärlden, mindre kritisk, skulle anse anteckningar
om denna och andra sqvallerhistorier såsom — »historiska skrifter».
Det anförda torde emellertid kunna visa, att man tidigt i
det missnöjda lägret kastat sig öfver den nye gunstlingen med
de vapen, som stodo till buds: sqvallrets och förtalets. Redan
så tidigt som 1782 synas inom hofvet försök hafva varit å bane
att grumla förhållandet mellan honom och konungen. Ryktet
visste — af okänd anledning — att berätta, att han förlorat
konungens gunst. Ett besök, som Armfelt under sommaren
1782 gjorde i Finland, uttyddes såsom ett tecken till onåd.
Själf hade han hört ryktet därom och var, då han i Juli
återvände till Drottningholm, oviss huru han skulle blifva mottagen.
»Jag var likväl», skrifver han öfvermodigt nog till sin far (den
27 Juli 1782), »mycket säker på den hållning, jag borde iakttaga,
och uppträdde likt en Cesar, fordrande hedersbetygelser såsom
triumfator». Konungens mottagande vederlade alla misstankar
om onåd: »han yttrade», berättar Armfelt, »man säger att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
