Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Armfelts sällskapliga talanger. Därtill kom att ryktet berättade,
och visserligen icke utan all grund, att han förstod att draga
äfven andra fördelar af sitt gunstlingskap. Med konungens goda
minne drefs af Armfelt och Schröderheim en indrägtig handel
med lediga tjenster, särskildt med pastorater. Armfelt har i sin
själfbiografi erkänt detta förhållande och däraf lemnat en
förklaring, på samma gång som han erkänt det skamliga i detta
missbruk. »Salig konungen», heter det, »var allt sedan
revolutionen omgifven af en mängd unga karlar, hvilka utgjorde hans
sällskap, åtnjöto hans godhet, men hade litet eller intet att lefva
af, ehuru deras varelse vid hofvet nödvändigt skulle förorsaka
dem utgifter. H. Maj:t hade sällan penningar och mycket
pensionärer m. m. att underhålla; det blef således en omöjlighet att
af handkassan hjälpa alla dessa unga herrarna. Schröderheim
föreslog medel, och de antogos, i början tacitement, sedermera
med mindre scrupule. Pastorater såldes nästan utan urskiljning
och jag, som flera andra, fick del häraf ... Jag begärde aldrig
af konungen någon sådan grâce, ty jag tyckte det var skamligt.
Men Schröderheim, både mig med- och ovetande, gjorde flera
affärer i mitt namn, och jag stod i publiken på samma lista som
han bland grâce-försäljare. Mindre yr och oförsigtig, hade jag
förr kommit ifrån denna stora och skadliga oordning; men jag,
som syndare en général, sköt upp min förbättring till lägligare
tillfälle.» [1]
Armfelt, öppenhjärtig, lättsinnig och öfvermodig som han
var, aktade ingalunda nödigt att hålla dessa föga hedrande
transaktioner hemliga, hvarken dem, hvilkas vinst tillföll honom
själf, eller andra, och ryktet minskade icke föreställningarna om
utsträckningen af missbruket, helst som Armfelts öfverflödiga
lefnadssätt syntes fordra hemliga förvärfskällor. Oviljan vände sig
därföre i främsta rummet mot honom. Enligt egen uppgift var
det Armfelt, som längre fram (efter 1786 års riksdag)
öfvertalade konungen att göra slut på dessa missbruk. [2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
