Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällskapliga förströelser inom främlingskolonien. Den romerska adeln
visade konung Gustaf och hans följe mycken uppmärksamhet;
de sågos ofta på fester och »conversazioni» i dess förnämsta hus,
hos prinsarna Doria, Rezzonico och kardinalen Pallavicini samt
hos prinsessan Santa Croce. Bekantskapen med denna
sistnämnda dam, känd för sitt älskvärda lynne och under yngre
åren för sin skönhet, blef, såsom längre fram skall berättas,
under Armfelts senare vistelse i Italien ej utan inflytelse på hans
öden. — Minnet af konung Gustaf och hans följeslagare lefde
länge inom Roms aristokratiska kretsar. Bernh. v. Beskow hörde
ännu 1820 vid sitt besök i den eviga staden talas med beundran
om dessa lysande gäster från det aflägsna norden. »Konungen»,
berättar han, »hade gifvit det svenska namnet en ny klang, och
mer än en boning öppnade sig, på denna räkning, gästvänligt
för nordens söner. Bland andra, som gärna sågo svenskar, var
kardinal Cacciapiatti, hvilken varit kammarherre hos Pius VI
och af påfven anställdes såsom uppvaktande hos Gustaf III
under dennes vistande i Rom. Kardinalen var en stor beundrare
af konungen och upphörde icke att tala om honom och hans
älskvärda hofmän.» Med skäl har samme författare också
anmärkt, att det »torde alltid vara sällsynt att i ett ressällskap
af åtta till tio personer finna snillen sådana som konungen själf,
Adlerbeth och Sergel, blandade med Apollogestaltcr som
Armfelt, Essen och Fersen och politiska män af icke vanligt slag,
som Karl Sparre, Franc och Taube». [1]
Den som utan jämförelse förde det mest lysande hus i
Rom, var franske ambassadören, kardinal de Bernis, en af
Frankrikes förnämsta diplomater och utmärktaste män, äfven berömd
för sin vittra begåfning. Sedan mer än ett årtionde bosatt i
Rom i den höga ställningen af »den allra kristligaste konungens»
representant, hade han gjort sitt hus till samlingsplats för allt
hvad Rom egde utmärkt och lysande, och samtiden kunde icke
nog prisa det sätt, hvarpå han fyllde sin plats. Man kallade
honom »konungen i Rom»; den prakt han utvecklade och det
anseende han åtnjöt, gjorde att denna titel syntes berättigad.
Själf sade han småleende: »Jag håller värdshus å Frankrikes
vägnar vid en af Europas korsvägar». [2] Han hade sin konungs
särskilda uppdrag att göra den svenske konungens vistelse i
Rom så angenäm som möjligt och sparade därvid ingen möda
och kostnad. Han betraktade konung Gustaf som sin särskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
